Hej hopp!

Som den observanta redan märkt ligger BettyBoomBoom nere för tillfället med hänvisning till
A: Livet (BettyBB ska bli schrink istället... eller var det shrimp?)
B: Fantasin (www.fantasin.se)

Ögonen till varandra:

två synvinklar kan aldrig mötas.

Recension av tegelstentidskriften OEI

#22 #23: ELEKTROEI

Jag står utanför vårt hem, en stor villa. Bredvid mig står OEI. Jag iakttar hur OEI böjer sig ner och lyfter en hand med småsten från uppfarten. Sedan beskriver OEI gruset för mig, återger blänket av himmel i stenens skifferpartier, smutsen som måste borstas bort. OEI fortsätter med att bjuda in en gruspoet som får slänga ur sig grustankar, refererar till en grusforskare, hänvisar till en gruskonstnär som forslat ett berg av granit till ett galleri. Ett tag diskuterar OEI stenpoetik med hjälp av fragment skrivna av småstenen själv.

Och hela tiden står det där huset där. OEI ger det inte en blick. Själv kan jag inte sluta stirra på de spegelsvarta fönstren. Jag får en känsla av att något stort och viktigt går OEI förbi, själva sammanhanget, och det säger jag också till OEI.

På det svarar OEI: Sammanhanget är gjort, det är sammagamla om och om igen. Det är episka berättelser och ingenting nytt. Fragmenten däremot, de är fulla av möjligheter.

På det svarar jag: Men sammanhangen är hemligheten till varför en blomma växer upp ur sin lök år efter år. Sammanhanget är själva kittet som får allt att röra sig, gå isär och ändå hålla ihop.

OEI: Kittet är inte poesi. Mellanrummen är poesi.

Jag: Dramaturgi och berättelser, ett berättande, fyller en funktion för att de länkar ihop skeenden, ger mig en känsla av liv. Era fragment ger mig en konstig känsla av brist på liv.

OEI (lite högdraget): Det är ett nummer som handlar om datorer, om artificiell intelligens. Det är därför det heter ELEKTROEI. Det ska inte kännas liv.

Jag: Då har jag väl drabbats så hårt av ert uppsåt att det smärtar, i hjärnvindlingarna. Som en annalkande huvudvärk.

Dystra Utrop

Man vaknar med huvudvärk, en sån huvudvärk som vilar över frontalloben, medkänslans centrum. Man äter fralla, dricker kaffe och läser en novell av Lars Jacobsson som handlar (kanske) om en kvinna vars make åker runt i U.S.A. och fryser in sperma. Som ett försök att undfly döden. (Maken är soldat.)

Dagen innan har man (som vanligt) blivit onödigt arg och onödigt gråtfärdig. "Men jag förstår inte varför du blir så kall på rösten?" sa familjemedlemmen. "Jag blev inte kall på rösten". Den tunga stämningen klibbar fast vid kroppen som ett oväder.

När han vaknade satt man framför datorn och beställde biljetter till Malmö för att besöka vänner. Dystra utrop, hårda rörelser mot tangentbordet. När han sa något (vad det nu var) svarade man att man faktiskt tycker bäst om vänner i början av bekantskapen. För då är man själv så där sprallig och rolig. Men efter ett tag börjar det krackelera, man blir tråkigare, stirrar framför sig medan man dricker sin kopp kaffe. Och man frågar sig hur andra står ut med en, om de överhuvudtaget trivs i ens sällskap eller om de sitter där och tycker illa om en i tysthet.

Och att man tyckte det var så obehagligt att besöka vänner förr, eller att få besök, att man drabbades av en vansinnig panik, blev illamående, längtade hem. För att man inte stod ut med sin egen förtvivlade tråkighet.

Han skrattar, han vänder sig på sidan i sängen, han säger: du är rolig du.

-Varför då?

-För att det är humor. Eller hur? Du skojar?
(Han är invirad i täcket, ansiktet är sådär mjukt som när sömnen precis lyft sin hand från det.)

-Både och.

-Nu blir det bara ännu roligare när du säger så.

Och man kan inte låta bli att skratta.

Betty Boom Boom höststädar!

En bunt pappersark, hög som avståndet från fingerspetsarna till armvecket, bar Betty B.B. just ner i källaren, glatt visslande. Där nere får de stå och ruttna, de värdelösa små liven! Rad efter rad av meningslösa små tecken som krälar över sidorna.

Till hösten ska Betty B.B. inte skriva några löjliga romanprojekt av standardtypen 1A: ung flicka möter äldre man och får äckelkänslor.

Nej. Eftersom Betty B.B.s källare är av den fuktiga sorten (luktar bergsrum och luftutsläpp av kritatypen) kommer ett grönt lager av alger snart täcka den romanen. Sedan svampar. Sedan nya livsformer. Uppe på rummet ska Betty B.B. (den strålande författarinnan) ägna sig åt språkets slingerrankor och hjärtats smärtande längtan.

Vad Betty B. B. gör när andra äter/ligger filbunke

Goddag!

Det är jag som bär ut din post.

Jag är Bäraren av Brev.

Jag har en specialdesignad väst för att bära reklam (och jag får så svarta händer - dirty hands).

Å knäet värker i trapporna å inget är som förr å varför slå ihop alla dessa små mysiga kontor till stora jättepostfabriker där Bärare av Brev står i långa tysta rader och fyller små hål med pappersbitar?

"Hallå gubbar, nu rockar vi loss, blåser igenom och lägger på ett kål!" säger arbetsledaren åt det.

Sylvia Plath Och Vad Man Bör Och Inte Bör Diskutera Kring En Så Där Berömd Författarinna

Betty B.B. har så många tankar att de trasslar ihop sig till en enda spagettihög! En alldeles oanalytisk härlig härva (om man inte har olja på vill säga, då glider spagettibanden ifrån varandra och ligger där separerade på talriken och är inte alls lika tillfredsställande att suga i sig längre, en och en). Betty B.B. tänker just nu på ”trenden” Sylvia Plath som några artiklar och webbsamtal förvandlats till. Betty B.B. fnissar (som ett barn som smugit in på logdansen och ser de vuxnas masker falla) när hon läser ”Sverige har drabbats av Sylvia Plath-feber.” i Annika Hagströms artikel i Helsingborgs Dagblad.

ÅÅÅÅ vad svenska medier tycker om feber! De letar med ljus och lykta efter minsta lilla rodnad!

”Redan på 70-talet gjordes Plath till feministmartyr: hennes "fans" skrek "mördare" på Hughes uppläsningar och har gång på gång hackat bort hans efternamn från Plaths gravsten i engelska Heptonstall. (Hon föddes Plath och använde detta som sitt författarnamn, men kallade sig privat för Sylvia Hughes efter giftermålet 1957. På gravstenen finns båda efternamnen.)” Ja, så låter det när fnisset tystnar och pastan börjar glida ur Annika Hagströms kastrull ner i Betty B.B.s karott!

Kära feministkollegor (tänker B.B.B. och äter alldeles osjälvständigt upp de fakta som Annika serverar): kan inte Plath få ha mått så dåligt av sig själv att hon tog livet av sig? Varför ge karlen äran för det där? Och kärleken då, kärleken? Vem tänker på den? Plath vätskades och svällde och log och grät och var upp över öronen och ner över huvudet osv över den också, precis som över litteraturen och friheten.

Man får inte förneka en kvinna hennes kärlek, även om den var svår, och det samma med hennes författarskap. Det är ju snudd på en förolämpning att avfärda någons konst så som Linda Skugge gör och säga att det enda som är intressant är Plaths liv! Där håller Betty B.B. alldeles på pricken med Annika Hagström. Fast å andra sidan görs det ju hela tiden, med Gemeneman. Gemeneman är nästan alltid med på nyheterna, i avhandlingar, i dokumentärfilmer, för sitt livs skull. Det vill säga, man frågar inte Gemeneman sådär värst ofta vad han eller hon vill bli ihågkommen för, vad hon är stolt över, vad hon Presterat.

Oj, oj, oj, det snurrar i Betty B.B.s huvud, för å ena sidan borde Sylvia Plath lämnas ifred och behandlas som en riktig författare, men å andra sidan borde alla andra det också! Samtidigt är det något med det där kategoriska ”får inte” som sätter sig på tvären och får en att vilja starta en kulturtidskrift, bli depprockare, skriva en bok om Sylvia Plaths liv som dömer ut hennes författande. Nä, Betty Boom Boom håller nog inte med Annika där ändå.

Så, där står de på varsin sida och stirrar på varandra, Skugge och Hagström. Gnabbas, passionerade över varsin sak, litteraturens helighet kontra livets?

”Skulle Sylvia Plath själv ha velat att Linda Skugge skrev en bok om henne? Troligen inte. Skugges kvällstidningsaktiga antiintellektualism är raka motsatsen till Plaths ambitiösa litterära strävanden. Hennes kunskap om och respekt för kanon var stor, och utan sina färdigheter skulle hon inte ha kommit så långt som hon gjorde. Hennes, enligt Skugge, obegripliga poesi (vilken gav henne ett postumt Pulitzerpris för poesi 1982) var också för Plath själv den viktigaste prestationen.”

Härvidlag lägger Betty Boom Boom milt sitt huvud på sned och säger: Men Annika, det där är väl inte att fokucera på vad hon skrev! Det där är ju ännu en personlig läsning av Sylvia Plaths intentioner och tankar.

Ojojoj måste man säga, för Boom Boom håller med Annika! Samtidigt gör hon det inte! För varje uttalande snurrar liksom över i sin motsats, ständigt, och så går spagettin runt i Betty Boom Booms mun!

Som tack för gammal ost

Jonas Thente förresten... När jag läste socialpsykologi stod det i en av böckerna att det som bäst skapar en känsla av gemenskap mellan människor är konflikter. Det stämmer in på mig och Jonas Thente. Inte så då att jag är vän med den mannen, men jag känner en gemenskap med honom sedan jag skrev in till DN och klagade på en av hans recensioner. Jonas Thente himself svarade på min artikel och det hela mynnade ut i en hetsk maildebatt under julhelgen 2002. Den slutade inte i någon sämja, eller ens slutsats, men jag har uppskattat honom mer och mer efter det. Kolla bara in hans porrnovellantologi-recension! Han är modig. Han är rolig. Tack Thente för Annie Dillard översättningen, bland annat!

När jag rotade i soporna fann jag en pärla

I min bostadsrättsförening finns ett pappersinsamlingsrum där jag brukar rota fram gamla DNkultur, som den fattiga DNkulturknarkare jag är. (Som så många andra i Sverige är jag rik och fattig på samma gång).

God skörd. Hittade tre DNkultur. Slog upp en tidning från 24 maj och drogs rakt in i en essä om skrivande av Annie Dillard. Jonas Thente hade översatt ett stycke ur hennes "The writing life" . En bok som med tanke på utdraget måste vara fantastisk. Men själv tycker hon tydligen inte att den är så fantastisk. Hon kallar den en petitess, skriven för vänner och bekanta med skrivkramp. Bara det får mig att vilja läsa henne, men jag är redan uppeldad av förväntan efter att hon sagt att hon "skriver för smarta, gamla människor och inte för korkade unga människor."

"Annie Dillard sammanfattar allt det bästa i den amerikanska traditionen - med särskild känsla för att göra naturvetenskap till stor litteratur och en så långt gången demokratisk estetik att hon behandlar stenar, mätarlarver och människor som i princip lika mycket värda. I alla fall lika intressanta." skriver Jonas Thente slutligen i den bifogade krönikan och jag måste bara läsa hennes böcker!

Utdrag ur utdraget:
"Du skriver allt du har upptäckt i slutet av raden av ord. Raden av ord är en fiberoptisk lampa, flexibel som en vajer. Den lyser upp stigen precis framför den känsliga spetsen. Du sonderar med den, ömtålig som en larv.

Få anblickar är så absurda som den av en mätarlarv som lever sitt korkade liv. Jag ser ofta en sorts mätarlarv: en tunn, ljusgrön sak, blek och smal som en blodåder, en tum lång och uppenbarligen fullständigt otjänlig för livet i denna värld. Den tillbringar sina dagar i ständig panik.

Varje mätarlarv jag sett, har fastnat på långa grässtrån. Den olycksaliga larven hänger från grässtrået och kastar sitt huvud fram och åter, som om den jämrade sig. Vad! Ingen fortsättning? Dess bakre fotpar klänger fast i strået, de tre främre paren vispar omkring i luften, uppenbarligen i försök att finna fotfäste. Vad? Ingen fortsättning? Vad? Den söker i hela vida världen efter resten av det grässtrå den har framför näsan. Med tur som en tokig vidrör den strået. Frambenen hakar fast, den lyfter och böjer sin tum och placerar bakbenen precis bakom frambenen, hystar ut överkroppen i tomheten och får panik igen. Vad! Ingen fortsättning? Världens slut? Och så vidare till dess att den faktiskt når stråets spets. Vid det laget kan dess blotta vikt böja strået mot ett annat strå. Dess apokalyptiska böner får ståret att vaja och kollidera med något. Jag har sett det många gånger. Den blinda och desperata tokskallen lyckas ta sig från ett strå till ett annat, som den hysteriskt kommer att bestiga under åtskilliga timmar. Varje steg för den ju till universums kant. Och nu - Vad! Ingen fortsättning? Världens slut? Ah, här är ju marken. Vad! Ingen fortsättning? Gulp!"

Varför har jag nu då inte länkat citaten som en bloggare, istället för att skriva in alla utdrag? Jo, för att Annie Dillard-artikeln inte gick att finna i DNs nätupplaga. Så om du har ett tidningsinsamlingsrum på din gård så rekommenderar jag att kasta dig ner i det gröna arkivet och rota, för den här essän gjorde mig alldeles lycklig !

Så här i efterhand...

Vilket band hade varit mest överraskande på releasfesten av ett kulturmagasin? Inte hiphop, som är så finkulturellt omhuldat, inte folkmusik, inte blipblop elektronika. Nej. Ett hårdrocksband.

Hårdrock är en genre som är helt underground. Hårdrockarna är förvisso många, men de håller sig för sig själva. Deras passion sipprar inte ut till resten av samhället och finkulturen är inte där och nafsar. Och varför då? Jo, för att hårdrock inte är hipt. (Hiphet är ju ett klart lysande tecken på att något inte kommer vara underground länge till). Varför tycker man då inte att hårdrock är hipt? Kan det bero på att hårdrock var så stort på åttiotalet och att det som varit och passerat känns ute? Eller beror det på att de som lyssnar på hårdrock ofta är arbetarklass? Eller beror det på själva musiken?

Efter stormen

Så är då Fantasins Orealismnummer ivägskickad till alla prenumeranter och vissa dagstidningar. Drömmen om kärlek lyser flammande röd i luften. När man sträcker ut en hand vill man att någon ska ta den, men när det inte är en hand utan en tidning man sträcker ut, så får man text tillbaka om något. Inte hud. Sådan är skapandets innersta djävulskap. Att förutom litteratur och fiction och själsfränder som diskuterar samma teologiska och filosofiska och svårhanterligt kvantfysiologiska problem, så är drivkraften den att man helt enkelt vill bli älskad.

Ska inte säga man förresten, det borde jag slutat med när genusvetenskaperna bröt igenom på bred front hos mig och möblerade om i språket.

Jag.

Här sitter Fantasin helt enkelt och väntar på kärlek och har hon tur så får hon ord.

Bra Bättre Bäst!

BBB - är tre E:n med dåligt självförtroende som silikonopererat sig.
BBB - är "Backstreet Boys Babies", den nya kassakon som får flickbäbisar att go nuts.
BBB - är highschoolfilmen "Bulgariens Bästa Brudar" (i original: "Boobs on the road!")
BBB - är Betty Boom Booms skrytkollektion. Köp en handväska med den åtråvärda BBB-loggan, köp guldörhängen med BBB-loggan, spraya din kropp med BBB-spraymallen baserad på den exklusiva BBB-loggan!

De drömmar jag drömmer är andras drömmar

Betty Boom Boom (varande en alldeles litterär karaktär) tänker slänga ner sina författardrömmar i en resväska av äldre modell. Hon tänker bli Birgitta Stenberg och känna hur utvecklingen tar skutt. Sitta här och utvecklas långsamt, va? Skriva varje dag som en annan fabriksarbetare? Nä, kärlek i europa ska de va.

Sssschhhhh........

Vill du veta några hemligheter?

Bye Bye Betty!

Betty Boom Boom är en orkeslös jävel. Ingen uthållare alls. Hon tröttnade snabbt på att tycka saker, alla dessa åsikter stod henne upp i halsen. Därför tar hon nu en paus. Fipplar med Fantasins Orealismnummer, köper nya kläder, gonar och bonar sig. Kanske skriver en roman och lever så där som man gör. I nuet.

Betty Behöver Beröm!

Eller främst behöver hon en rejäl fylla. Kanske på Valands Vårfest eller HDKs dito på världskulturmuseet ikväll. Hon sitter alldeles för djupt nere i det deprimerande och instängda romanarbetet för att minnas hur man lever. (Någonstans har någon expert liknat kulturutövare vid olika psykiska avvikelser, eller vad man nu ska kalla sånt som inte är NORMALT, och då blev författaren en AUTIST och skådespelaren SCHIZOFREN.) Alltför ofta tycker Betty att detta att röra sig inuti en roman, och en deprimerande dyster sådan (varför man nu ska ödsla tid på sådant som gör en ledsen), är att stänga ute alla de anledningar till att man lever. (En annan expert har gjort undersökningar på skådespelare som spelade tragedier och skådespelare som spelade komedier och kommit fram till att de senare var lyckligare).

(För övrigt ber Betty Boom Boom ursäkt för alla nuvarande och kommande stavfel, för hon kan inte låta bil.)

Länkarna tillbaka!

Yr av glädje över att tekniken fungerar, vill jag länka till min favoritsida och en artikel om HDKs magisterutställning på Röhsska museet (21/5-6/6) som jag skrivit under länkfrånvaron. Design är på modet. Är denna enorma längtan efter design egentligen en längtan efter konst? Det finns en lucka mellan människor och konsten, en lucka som hos litteraturen täpps till av boken, i musiken av skivan. Men hur får människor i dag tag på konst när postmodernismen utropat måleriet som dött och ifrågasättandet/undersökningen som det enda viktiga. I dag söker sig människor i horder till utställningar med de gamla mästarna, men i övrigt är det design som gäller.

Men vanlig design kan inte fylla upp det tomrum som konsten lämnat. Den rör sig helt enkelt inte kring förutsättningarna för detta att vara människa, blandar inte upp det sköna med det mörka. Istället förvaltar den det skönas arv, och gör det gott. Däremot har konsten svikit folket, stängt in sig i ett hörn för eliten, och lämnat folket åt sitt och underhållningsindustrins öde.

(För en diskussion kring postmodernismen inom konsten föreslår jag att ni beställer hem Paletten nr 3 2004).

BBB saknar sina länkar!

Om det är någon som har sett små digitala länkar i ett demonstrationståg för ökade rättigheter någonstans på nätet, kan denne väl höra av sig till BBB snarast!
BBB saknar sina länkar så det blöder i hjärtat. "Jag uppskattar er!" skriker hon i vanmakt medan bloggen förfaller och orden står ensamma och nätverkslösa i cyberrymden. "Jag respekterar erat smutsiga undergroundjobb!" snyftar hon när hon lägger sig ner på knä. "Jag har alltid hälsat på er i fikarummet," blir det sista hon mumlar nästan aggressivt för sig själv, innan hon faller i apati.

"Det här suger, det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv"

sa Martin Stenmarck på presskonferensen efter misslyckandet i Schlagerfestivalen i går. Betty B.B. som, som sagt (se 15 Maj), misslyckats många gånger i sitt liv, kan inte annat än känna med honom. Och bli en aning förälskad i den där hetlevrade öppenhjärtliga smärtan. Ja Martin, det gör ont att falla. Men du blir mänskligare på kuppen.

Mänskligare blev dock inte Betty B.B. (numera fascisten kallad) i tevesoffan när Martin Stenmarck ("men han lyste ju så i teverutan, hans framförande var ju så tight!") knappt fick några poäng alls i omröstningen. Vad är det för fel på det Europeiska folket? undrade hon. Inte bara har de röstat fram en fantastiskt stor mängd diktatorer under 1900talet, de har inte heller släppt 1995 utan röstar på en sån usel låt som Rumäniens "Let me try". En inställsam eurodiscolåt som är fel på alla sätt och vis. Nu var det ju inte den som vann utan den där Antiktjejen från Göteborg, men ändå.

Och därför, tycker Betty B.B. borde denna telefondemokrati dras tillbaka direkt. "Om det ska vara på det sättet".

Dåliga dåliga Bettan!

Betty har varit i V-xj-. En främmande planet in outer space där Betty en gång växte upp. Hon drabbades av melankoli på Storgatan. Hon drömde sig bort. Hon glömde bort bloggen och storstaden. Annat hände. Människorna som fostrat Betty gav henne honungsmackor och mozarella på vitt bröd. Hon lade märke till att den buckliga hundlatrinen på stigen mellan stora vägen och Björkvägen såg ensam och övergiven ut.

Hon funderade över mannen som hittats på en strand i England. Ensam, stum och iklädd en blöt kostym. Han som inte sa något alls, men spelade storslaget i två timmar på sjukhusets flygel. Om det läste hon i Småländers post(http://www.smp.se/article.php?args=533012,101;123;0;0 - BBB har en felande länk). Berättelsen om Pianomannen var som litteratur, men litteratur som filmatiserats, som följde manus lite för väl. Så att hon kikade efter fogarna, krackeleringar där något kunde visa sig.

Nu är det vår!

Ja visst spricker löven ut och blommorna vänder sina ansikten mot solen. Även internettdebattörerna verkar ystra av vårvärmen. Göteborgspostens artikel, se nedan, debatteras intensivt på maltesblogg. Även på min egen Fantasinhemsida diskuteras den, men utan debatt, för vi har inte lyckats få till det här med tvåvägskommunikation än. Och på otidskrifts "kommunicera" debatteras istället de stora tidningarnas oförmåga till debatt. Det är verkligen tur att ingen är ute i det verkliga vårljuset, för ozonhålet är tydligen extra stort i år.

Den som lever får misslyckas

I Göteborgsposten gnäller man över att allt fler skriver dåligt och att allt fler skickar sina misslyckanden till förlagen. Huga! Betty B.B. som själv ofta skrivit dåligt och också ofta misslyckats (i kärlekslivet, i det sociala livet, i författarlivet) går nu upp till kamp mot detta förtryck av misslyckanden!

Hon tänker till exempel på de 1 miljon dåliga texter hon själv skrivit (ändock blev hon antagen till Litterär Gestaltning en gång i tiden). Alla dessa avvisanden från förlag och tidningar har varit guld värda! Bäst tyckte hon nog om göteborgsrecensentens uppfattning om hennes novellkonst "i den ena novellen finns historien men hon misslyckas med utförandet, i den andra är det tvärtom". Ja, hon skrev trehundra sidor av pur ilska efter det och så fri och ohämmad har hon aldrig känt sig tidigare!

Överlag anser Betty att misslyckanden betytt mer för hennes utveckling som författare och människa än de där konserverande framgångarna.

Bigger Better and more Beautiful

BBB är tre kvinnor i en kö (sedda uppifrån).
BBB är fotspåren efter en dinosaurie som hoppat jämfota
BBB är det misslyckade namnet på en datamanual: Basic B... Bomputer?
BBB är tre tjejbästisar med gruppslitningar
BBB är tre förrymda L som lever undercover (Lovely, Lisa-Marie och vilda Laura)
BBB är förkortningen på en barnramsa: Betty Boom Boom - du är död!

JAG VILL HA EN BLOGG, MAMMA!

Jag har alltid ansett mig vara en olitterär människa som läser det jag gillar, men utan koll eller önskan att bli intellektuell. Men helt plötsligt följer jag debatter lite här och var på internet, kollar in Malte Perssons blogg och o-tidskrifts loggbok. För med bloggarna och loggböckerna har det äntligen ryckt in lite lek och dokusåpa i det finlitterära. Lite heta känslor, lite PERSONLIGT ÄR POLITISKT, lite "jag kan själv!". Här finns det plats även för det som svajar, tar nya vägar, hoppar in som ett yrväder. Och, ja, jag må inte alltid vara kylig och perfekt, men jag har något att säga, jag står för något och jag kan leka. Så här är min blogg!