En bunt pappersark, hög som avståndet från fingerspetsarna till armvecket, bar Betty B.B. just ner i källaren, glatt visslande. Där nere får de stå och ruttna, de värdelösa små liven! Rad efter rad av meningslösa små tecken som krälar över sidorna.
Till hösten ska Betty B.B. inte skriva några löjliga romanprojekt av standardtypen 1A: ung flicka möter äldre man och får äckelkänslor.
Nej. Eftersom Betty B.B.s källare är av den fuktiga sorten (luktar bergsrum och luftutsläpp av kritatypen) kommer ett grönt lager av alger snart täcka den romanen. Sedan svampar. Sedan nya livsformer. Uppe på rummet ska Betty B.B. (den strålande författarinnan) ägna sig åt språkets slingerrankor och hjärtats smärtande längtan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vad menar du med standardtypen 1A? Det verkar helt popullärt att slänga sig med sånt negativt prat, som om det fanns en sån fåra i litteraturen som var helt likvriden, men vilken är det i så fall?
Betty B.B. ska inte vara så dyster. Hon skriver bra! Romanprojektet låter ju jätteintressant - som en helt egen genre. Standartypen kan Anders Paulrud och "grabbarna" stå för. (dvs äldre man träffar ung flicka - blir dumpad,sedmera sårad samt förtvivlad ända in i märgen och den manliga hjärteroten)
Dear Betty
Det verkar som en osedvanligt dum ide att ställa ner romanen i din ogästvänliga källare. Nu tror jag att du behöver ta dig samman igen, kära vän. Andas djupt, minns din briljans och glöm de där idiotiska ideerna om källare etc.
heta kyssar
Delia Byron
Skicka en kommentar