Goddag!
Det är jag som bär ut din post.
Jag är Bäraren av Brev.
Jag har en specialdesignad väst för att bära reklam (och jag får så svarta händer - dirty hands).
Å knäet värker i trapporna å inget är som förr å varför slå ihop alla dessa små mysiga kontor till stora jättepostfabriker där Bärare av Brev står i långa tysta rader och fyller små hål med pappersbitar?
"Hallå gubbar, nu rockar vi loss, blåser igenom och lägger på ett kål!" säger arbetsledaren åt det.
2005-07-19
Sylvia Plath Och Vad Man Bör Och Inte Bör Diskutera Kring En Så Där Berömd Författarinna
Betty B.B. har så många tankar att de trasslar ihop sig till en enda spagettihög! En alldeles oanalytisk härlig härva (om man inte har olja på vill säga, då glider spagettibanden ifrån varandra och ligger där separerade på talriken och är inte alls lika tillfredsställande att suga i sig längre, en och en). Betty B.B. tänker just nu på ”trenden” Sylvia Plath som några artiklar och webbsamtal förvandlats till. Betty B.B. fnissar (som ett barn som smugit in på logdansen och ser de vuxnas masker falla) när hon läser ”Sverige har drabbats av Sylvia Plath-feber.” i Annika Hagströms artikel i Helsingborgs Dagblad.
ÅÅÅÅ vad svenska medier tycker om feber! De letar med ljus och lykta efter minsta lilla rodnad!
”Redan på 70-talet gjordes Plath till feministmartyr: hennes "fans" skrek "mördare" på Hughes uppläsningar och har gång på gång hackat bort hans efternamn från Plaths gravsten i engelska Heptonstall. (Hon föddes Plath och använde detta som sitt författarnamn, men kallade sig privat för Sylvia Hughes efter giftermålet 1957. På gravstenen finns båda efternamnen.)” Ja, så låter det när fnisset tystnar och pastan börjar glida ur Annika Hagströms kastrull ner i Betty B.B.s karott!
Kära feministkollegor (tänker B.B.B. och äter alldeles osjälvständigt upp de fakta som Annika serverar): kan inte Plath få ha mått så dåligt av sig själv att hon tog livet av sig? Varför ge karlen äran för det där? Och kärleken då, kärleken? Vem tänker på den? Plath vätskades och svällde och log och grät och var upp över öronen och ner över huvudet osv över den också, precis som över litteraturen och friheten.
Man får inte förneka en kvinna hennes kärlek, även om den var svår, och det samma med hennes författarskap. Det är ju snudd på en förolämpning att avfärda någons konst så som Linda Skugge gör och säga att det enda som är intressant är Plaths liv! Där håller Betty B.B. alldeles på pricken med Annika Hagström. Fast å andra sidan görs det ju hela tiden, med Gemeneman. Gemeneman är nästan alltid med på nyheterna, i avhandlingar, i dokumentärfilmer, för sitt livs skull. Det vill säga, man frågar inte Gemeneman sådär värst ofta vad han eller hon vill bli ihågkommen för, vad hon är stolt över, vad hon Presterat.
Oj, oj, oj, det snurrar i Betty B.B.s huvud, för å ena sidan borde Sylvia Plath lämnas ifred och behandlas som en riktig författare, men å andra sidan borde alla andra det också! Samtidigt är det något med det där kategoriska ”får inte” som sätter sig på tvären och får en att vilja starta en kulturtidskrift, bli depprockare, skriva en bok om Sylvia Plaths liv som dömer ut hennes författande. Nä, Betty Boom Boom håller nog inte med Annika där ändå.
Så, där står de på varsin sida och stirrar på varandra, Skugge och Hagström. Gnabbas, passionerade över varsin sak, litteraturens helighet kontra livets?
”Skulle Sylvia Plath själv ha velat att Linda Skugge skrev en bok om henne? Troligen inte. Skugges kvällstidningsaktiga antiintellektualism är raka motsatsen till Plaths ambitiösa litterära strävanden. Hennes kunskap om och respekt för kanon var stor, och utan sina färdigheter skulle hon inte ha kommit så långt som hon gjorde. Hennes, enligt Skugge, obegripliga poesi (vilken gav henne ett postumt Pulitzerpris för poesi 1982) var också för Plath själv den viktigaste prestationen.”
Härvidlag lägger Betty Boom Boom milt sitt huvud på sned och säger: Men Annika, det där är väl inte att fokucera på vad hon skrev! Det där är ju ännu en personlig läsning av Sylvia Plaths intentioner och tankar.
Ojojoj måste man säga, för Boom Boom håller med Annika! Samtidigt gör hon det inte! För varje uttalande snurrar liksom över i sin motsats, ständigt, och så går spagettin runt i Betty Boom Booms mun!
ÅÅÅÅ vad svenska medier tycker om feber! De letar med ljus och lykta efter minsta lilla rodnad!
”Redan på 70-talet gjordes Plath till feministmartyr: hennes "fans" skrek "mördare" på Hughes uppläsningar och har gång på gång hackat bort hans efternamn från Plaths gravsten i engelska Heptonstall. (Hon föddes Plath och använde detta som sitt författarnamn, men kallade sig privat för Sylvia Hughes efter giftermålet 1957. På gravstenen finns båda efternamnen.)” Ja, så låter det när fnisset tystnar och pastan börjar glida ur Annika Hagströms kastrull ner i Betty B.B.s karott!
Kära feministkollegor (tänker B.B.B. och äter alldeles osjälvständigt upp de fakta som Annika serverar): kan inte Plath få ha mått så dåligt av sig själv att hon tog livet av sig? Varför ge karlen äran för det där? Och kärleken då, kärleken? Vem tänker på den? Plath vätskades och svällde och log och grät och var upp över öronen och ner över huvudet osv över den också, precis som över litteraturen och friheten.
Man får inte förneka en kvinna hennes kärlek, även om den var svår, och det samma med hennes författarskap. Det är ju snudd på en förolämpning att avfärda någons konst så som Linda Skugge gör och säga att det enda som är intressant är Plaths liv! Där håller Betty B.B. alldeles på pricken med Annika Hagström. Fast å andra sidan görs det ju hela tiden, med Gemeneman. Gemeneman är nästan alltid med på nyheterna, i avhandlingar, i dokumentärfilmer, för sitt livs skull. Det vill säga, man frågar inte Gemeneman sådär värst ofta vad han eller hon vill bli ihågkommen för, vad hon är stolt över, vad hon Presterat.
Oj, oj, oj, det snurrar i Betty B.B.s huvud, för å ena sidan borde Sylvia Plath lämnas ifred och behandlas som en riktig författare, men å andra sidan borde alla andra det också! Samtidigt är det något med det där kategoriska ”får inte” som sätter sig på tvären och får en att vilja starta en kulturtidskrift, bli depprockare, skriva en bok om Sylvia Plaths liv som dömer ut hennes författande. Nä, Betty Boom Boom håller nog inte med Annika där ändå.
Så, där står de på varsin sida och stirrar på varandra, Skugge och Hagström. Gnabbas, passionerade över varsin sak, litteraturens helighet kontra livets?
”Skulle Sylvia Plath själv ha velat att Linda Skugge skrev en bok om henne? Troligen inte. Skugges kvällstidningsaktiga antiintellektualism är raka motsatsen till Plaths ambitiösa litterära strävanden. Hennes kunskap om och respekt för kanon var stor, och utan sina färdigheter skulle hon inte ha kommit så långt som hon gjorde. Hennes, enligt Skugge, obegripliga poesi (vilken gav henne ett postumt Pulitzerpris för poesi 1982) var också för Plath själv den viktigaste prestationen.”
Härvidlag lägger Betty Boom Boom milt sitt huvud på sned och säger: Men Annika, det där är väl inte att fokucera på vad hon skrev! Det där är ju ännu en personlig läsning av Sylvia Plaths intentioner och tankar.
Ojojoj måste man säga, för Boom Boom håller med Annika! Samtidigt gör hon det inte! För varje uttalande snurrar liksom över i sin motsats, ständigt, och så går spagettin runt i Betty Boom Booms mun!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)