Tänk, här är man lite bakis, man har läst igenom sin roman och insett att man inte ska göra något annat än bara fortsätta på denna lyckade odyssé av ord, man har diskat den diskbänksbreda disken, SAMT plockat upp ur slasken, SAMT diskat ur de pyttsar och slyttsar och klyttsar som dröjt kvar i kylskåpet. Och vad händer sen?
Det är ingen särskilt rolig dag. Himlen är lika vit som snön på landshövdingehusen mittemot (vilket indiannamn va, tänker man sådär i en parentes: landsHÖVDINGE). Man känner sig sliten och liksom ofokucerad, som om man har dammtussar i medvetandet. Man kanske är lite nedstämd också, alla människor som man pratat med på festerna (känns som om man festat i dagar!) och alla trevliga samtal, men ändå den där känslan av att inte riktigt ha trängt in till the fun. Det mytiska the fun som är att glida genom rummet likt en solgul apelsin, ogenomtränglig och lysande. Kanske har man också en liten slatt av social ångest, bara av ren vana.
Och vad händer då?
Jo, då går man in och kollar in sin lilla blogg (som har krympt behagligt sen man tog ett uppehåll som listigt nog lyckades skaka av sig alla läsare). Och man läser igenom de där små styckena och man blir riktigt upplivad, lite rosig om kinden blir man, man sitter där och säger: ho, ho, ho, har jag skrivit sådär? Sådär friskt och skojsigt och liksom på pricken?
Sen så är det dags att gå ut och koka lite ris, värma upp lite spenat och steka några fiskpinnar som man köpt för sina sista slantar, och plötsligt känns allt så bohemiskt och trevligt att det förslår.
