Till Minne av Djusen

Stavade fel i mitt förra inlägg, skrev djusen istället för ljusen i titeln
men har nu korrigerat

Ljusen glittrar ju med en mildare låga
än djusen

Djusen var levande fläckar
som blommor
som bläckar
som maneter
som svärdlar

men sköra är de, klarar sig inte på egen hand i titeln

Så därför, denna sorgesång medan djusen singlar till bottnen
som flagor
grånar

När man simmar under ytan glänser ljusen däruppe

Att sakta sänka sig ner i ett bad av ingenting, att ta en smörgås, stirra ut genom rutan, säga till sig själv medan regnet faller: mer än så här blir det inte.
Inte blir det.
Det blir än!
Så här, mer!
Inte mer här.
Blir det så?
Så, än.
Det, inte.
Inte det!'
Blir här!
Än så inte.
Det blir.
Här!
Här!
Här!

Drömmar Man Drömmer Som Vaken

Den Älskade har berättat att för varje liten Ordning man skapar i väst, skapas lite Oordning någon annanstans. För varje snyggt förvarad compact living, finns det träd som rivits ner, fåglar som flytt, sten som ligger bar.
Ungefär.

Så att drömma om elektricitet istället för detta mörka naturliga ljusinsläpp, det är att förhäva sig. Det är detsamma som att inte vara nöjd. Det är detsamma som att begära djurförsök innan man sätter läppstiftet till läpparna. Det är som att ta en egen liten slavpojke i kedja om halsen.

Ibland får Betty B.B. en dystopisk vision av det svenska samhället som råttor som springer runt runt runt och konsumerar det samma gift som gör dom illamående medan resten av världen sjunker.

Till De Som Vågar

En hyllning till de som vågar: Sara Lidman, Lars Jakobsson, Agnetha Pleijel, Ellen Mattsson, Torbjörn Säfve, Stewe Claesson.

Hjältinnor

Om det är något som svensk litteratur saknar, så är det Alice Walker. Och Toni Morrison, det hävdar Betty B.B. å det bestämdaste. En nypa salt och en nypa sött, en fabuleringskonst som inte skäms för sig! Ska det till slaveri och förtryck för att man ska kunna skriva så fritt, så vackert, så försonande och så förtvivlat argt på samma gång?

Är det därför som svensk litteratur ofta tycks Betty B.B. hämmad och menlös, så urvattnat blek i sina formexperiment och tillbakahållna gester? För att vi njuter av en frihet som inte behöver explodera i litteratur. Ojojoj, inte kan man väl önska ett sånt fint folk som svenskarna lite blod och förtryck för att de ska börja skriva så att det känns? Nä, förmätet är det. Betty B.B. skriver gärna lite tamt om det är så att hon får hålla sitt huvud högt.

Så Betty B.B. tar sin nyfunna hjältinna Alice Walker under armen istället, hon viskar, hon frågar, hon vill veta: hur gör du hur känns det vad tänker du på vad driver dig?

Vildmarken Ropar Sitt Vilda Tjut

När man minst anar det kommer en fläkt av Vilda Västern. Infarande genom ena örat och ut genom det andra, ingen hjärna har man, inga tankar. Man är bara ridande över prärien, tompeti tompeti tompeti, man är bara handlingskraft.
Shut the fuck up you moron! Pang pang.
Vinden finns i håret, hettan i kinderna.
Det neurotiska har lyft som en fågel och svävar högt uppe i skyn. En liten skitfågel med svarta vingar som försöker skita ner miljön, men som ska hålla sig på avstånd.
För Pang Pang.
Livet levs i ritt.
Yeah man.
Bort flyger mörkret, Betty B.B. ska aldrig stanna.
Stompiti stompiti.

Ett samtal med Den Älskade

Betty B.B. ligger återigen i soffan med näsan och munnen tryckt mot Den Älskades hals (doften som är som ett streck in genom näsborrarna, ner i magen, in i tarmarna, en sammanblandning).
- Jag har ingen stark jagkänsla, säger hon så efter en stunds tystnad: Alltså, jag kan inte släppa tanken på vad andra tycker. Jag vill bara ställa mig in, anpassa mig.
- Men det behöver du väl inte...
- Och skrivandet. Det är fortfarande som när jag var liten. Fantasier, ett sätt att gömma sig i drömmar.
- Så är det väl för alla...
-Jag menar inte så. (Själva tanken att det skulle vara som för alla andra är kränkande för Betty B.B.) Jag menar mer att det är ett sätt att slippa vara i det odefinierade.
- Vadå odefinierade? frågar Den Älskade oförstående, kanske lite uttråkad, men fortfarande vänlig.
- Där man är inuti sitt liv, inte tittar på det utifrån. Inifrån sig själv finns inga defnitioner om vad man gör, om det är bra eller dåligt, coolt eller nördigt.
- Så du menar att du är en skådespelare i ditt eget liv? Det låter ju farligt.
-Jo, säger Betty B.B., jo så är det nog, och själva sorgligheten stiger henne upp i halsen, pressar fram tårar i ögonen. Den Älskade skrattar till, van:
- Gråter du nu?
- Ja, säger Betty B.B. allvarligt.
- Såja såja, säger Den Älskade.

Duktigheten Burar in Individen

Så har hon då en lätt huvudvärk, Betty B.B. Den leder ner från hårfästet över pannan ner till vänster ögonbryn. Där ligger den. Duktigheten. Och bidar sin tid.

För hur skriver man egentligen bra text? Ska den vara snärtig och konktret, små fina scener som staplas på varandra, men inte för långsamma så att läsaren tröttnar, utan snabba och ärtiga? Eller ska de vara långa och beskrivande, ett tankeflöde?

De texter som Betty B.B. gillar själv, de som står i rader i hennes bokhylla, har alla
1 portion samhällsengagemang och förtryck
1 portion relationer
1 portion action
1 portion vackert språk

Om man bryter ner böcker i enheter så kan man kanske sätta upp dom i nya enheter, ungefär som när man pluggar till en hemtenta?

Den räddhågsna Betty B.B. blickar upp på sin bokhylla.

Tema: Om tema

Betty B.B. är en ifrågasättande person. Det ska man vara i dessa dagar. Aldrig ta något för givet, aldrig låta minsta lilla passera. Särskilt inte Välmenande Tankar i det offentliga rummet. Därför tänker Betty B.B. här göra sin bloggande plikt och dissekera ett harmlöst fenomen.

Betty B.B. stör sig nämligen just nu på teman. Visserligen är hon själv vän med en av redaktörerna till Fantasin, och de begagnar sig ju av dylika presentförpackningar. Men ändå... Där sitter Betty B.B., lömsk som vanligt, på en spårvagn och försjunker i det förbiflygande landskapet (metallstängsel, förtryckta buskar, damm och plastmuggar), när blicken faller på den oranga kartongen som är fäst invid spårvagnsfönstret. Poesi På Väg. Ett samarbete mellan Västtrafik och Författarförbundet Väst.

Och Betty B.B. minns den tid då hennes indiekompis från stockholm (i svarta strumbyxor och minikjol) snodde dylika poesiskyltar från tunnelbanan och satte upp på sitt rum på ett sådär ungdomligt och hippt sätt som gjorde Betty B.B. - landsbygdsflickan- mäkta imponerad och lite tillintetgjord. Men - den forna storstadsglansen har falnat, Betty B.B. sitter där och stör sig på skylten.

"Mat" tänker hon, vad är det för unket tema? Det är ju som kläder eller shopping eller inzoomade prylar fotade i vitt ljus, man stöter på det ständigt. Och att tolka temat som att dikterna ska innehålla mat-ord, så att poesin förvandlas till någon slags tråkig illustration... Tänk om de åtminstone valt ett ord som Integration. På såna vagnar som går mellan det ena och det andra...

Men efter ett tag inser Betty B.B. (medan hon med ilskna steg korsat en Plats, en Väg, en Hall) att det är själva temat som stör henne. Tema hit och tema dit. Som om man inte helt enkelt borde välja den absolut bästa mest striking poesin! Sån poesi som man vill stjäla och sätta upp på väggen. (Och Betty B.B. skulle aldrig sätta upp den här matpoesin på väggen.) Den här jävla tematiseringen som sker överallt, förpackas ska allt, formas, omvandlas. Fy fan för lösa trådar, komplikationer, oväntade språng, hör Betty B.B. sig själv muttra när hon går över Platsen, Vägen, Hallen. Det är med sockret som medicinen ska slinka ner, det är papperet som urholkar presenten.

I Valets Buk

Hej hopp svenska folket. Förstår att ni slutligen tappat sugen på sossepolitiken. Det måste väl bli så, med åren, när sossarna själva uppmanar mänskor att bli liberaler. Sälj ut posten! Kapa benen! Bli kapitalist fort som fan innan du blir hyresgäst hos dina grannar.

Ja, ingen socialdemokrat skulle kunna klaga på valresultatet när männskor faktiskt gör som de blivit uppmanade.

Lite sorgligt är det allt dock, att tidningar och annat bedrivit en sån häxjakt på våra folkvalda. Betty B.B. hyser en liten tanke att det kan ha påverkat. "Göran Persson dödar männskor i Thailand." "Naturkatastrofen Laila Freiwalds verk".

Ja, här måste Betty B.B. klaga lite på Stora Tjocka Aftonbladet och Pösmunken Expressen, för lite löjligt blir sånt där, som om politiker blir gudar vars fäbless för toblerone chockerar i sin litenhet och vanlighet. "Jag känner mig lurad. Låt oss välja en ny regering. Kapitalism - it works. Yeah."

Tjärdalen

Där satt man, alldeles stinn av det egna romanprojektets betydelse, uppe i det övre taknocksrummet i den faluröda trälängan. Solen sken in genom fönstren, mossan utanför glödde, några ensamma tallar fick stå som fästpunkter för blicken. De fyra kvinnorna i den litterära klubben ÖronIngaÖron stirrade så sällsamt ner i pappersbunten och diskuterade ingående. Med utbrott för skrattens lättnad, som svällde och pöste likt en deg! Pouff, ouff, upp i luften! Ha, ha! Slutna ansikten och... Tjoff, donk, ner i byttan igen. Kavlas allvarligt och hårt under värkande händer.

Så en rynkad panna, en röst som försöker gripa om invändningen:
Jag känner mig lurad när berättarrösten kan gå in i en annan karaktär sådär, som om den känner honom också, sa Vendela från fönsterfåtöljen och satt alldeles rak när hon fortsatte:
Det är en fråga om tillit. Jag litar så mycket på rösten för att den känner Anna Braun utan och innan, den kommer så långt inifrån henne. Så det är som att jag blir lurad när den kan gå in i Michaelis också.
Elin, i fåtöljen mittemot, tvärtemot:
Det är ett av de bästa styckena i boken, tycker jag.
Jo, det är bra, men det bryter av för mycket.

Och där satt man i soffan mittemot, den som hade en sån vacker kudde, slingertyg inköpt på IKEA, för att inte tala om fåtöljtyget mittemot!. Vattenflaskan i plast framför sig på bordet. Tvångsmässiga klunkar då och då, som för att dölja ansiktet och nervositeten. Hålla sig i rörelse. Ett litet flin bara, för det där fina som Elin sa som stänker upp på armarna och på bröstet så att det värmer. Men också för att visa Vendela att detta är bra tankar, de ska filtreras och ordnas. Lyftas och vädras. Och att inte tar man illa emot av lite invändningar, de är bara konstruktiva! För den som inte har läst manuset innan, dens tankar är extravärda.

Och mat i grillen, paprikor med mörka streck efter gallret, som rapp i rödhuden. Marinader som dryper av olja, buljong en skvätt vinäger... Pastasallad med lök och saltgurka i ett lerfat. Paj med fetaost och spenat som rörts till en barnmatsliknande röra som mosas mjukt mot gommen efter gräddning. Och luta sig mot trädgårdsmöblerna och skratta, med rödvinet och vattnet.

Och Tjärdalen, av Sara Lidman? Har ni läst den?
Åh, den är fantastisk!
När man läser den så tänker man, vad är det för mening med att skriva!
Ja, att det är en debut! En sån stor bok!
Ja, den täcker in allt.
Allt!

Så går sommaren mot sin ände och varje dag velar man ifall det är dags att ta in krukväxterna från gården innan den första kölden berövar en fönstersällskapet. Och man har varit på biblioteket och särskilt letat fram den där boken, Tjärdalen, den bara dök upp i huvudet när man sökte något att läsa. Så sitter man där uppuffad mot kuddarna i soffan en morgon, med kaffeblasket bredvid sig, och slår liksom hänsynslöst mellan sidorna, letar fel och brister, vojnar med huvudet, suger in läppen, lite surt. Och dialekten och ordvrängningara, är det inte lite segt i längden? Jag tycker allt det blev lite långsamt och tråkigt att läsa!

Vad Betty B.B. Lärt Sig Härförledens

Inte för att Betty B.B. vill vara en sån där "finn dig själv"-tönt i stora batikfärgade klänningar... Eller snarare, Betty B.B. skiter aktningsfullt i om hon är sådan, men hon är tillräckligt mycket ett barn av sin ironiska generation för att skämmas inför andra åt dylika tendenser. Om någon skulle komma på henne med djupa tankar om alltet, meningens existens och hur man bäst lever sitt liv här så att andra står ut med en, då kommer hon i förebyggande syfte snabbt flasha en "Odd at Large" eller "Vice Magazine" framför kroppen. Ha ha! Inget är på allvar! Allt är på skoj! Tjohoo! (Sedan kanske hon gör något sådär fashionarty-schaskigt, spiller ketchup på designertröjan och tar en bild i motljus bland betonghus, så alla FÖRSTÅR hur lagom djup hennes ytlighet ändå är.)

Nåväl, tillbaka till "finn dig själv". Vad Betty B.B. har lärt sig under sommarens vedermödor är:
1. Stå upp för det du vill, även om du inte vill vara en sådan som vill sådant som du vill.
2. Ta konflikten, även om konflikter i allmänhet ger dig en förlamande känsla av drunkning och den här konflikten i SYNNERHET får dig att vilja lägga dig ner på heltäckningsmattan och spela ett oskyldigt ludd utan talförmåga.
3. Livet är en cykel som går genom ljusa och mörka fält, bara en dåre tror att det är möjligt att springa i evigt solsken. Detta är en bra lärdom eftersom själva omöjligheten till evigt solsken ofta gör Betty B.B. dyster och ger henne en omotiverad och ganska löjlig känsla av personligt misslyckande. "Jag lovade ju mig själv att aldrig må dåligt igen, och se där, nu faller jag dit igen." Nåväl.

Ja, Betty B.B. har under den här sommaren lärt sig att man måste följa sin egen rytm, vilket gjort att hon just nu har svårt att stiga upp ur sängen. (Och detta är verkligen chockerande när det gäller Betty B.B. - den morgontidiga käckheten personifierad, vilket osökt leder oss in till de ballas förtryck av morgonpigga men det är en annan femma.)

Det Stora Dåset

Så är då sommaren snart över. Puh. Betty Boom Boom tar sig för pannan och faller åter ner i trans i soffan. Inte är det värt att stiga upp. När man kan vila huvudet mot kudden en liten stund till, låta ögonlocken sjunka ner över ögongloberna, sjunka inåt i huvudet som på en jolle till havs. Sväljas av vattenmassorna. Godnatt!

Ute är det mörkt nu. Byggnadsställningen står som en vän utanför fönstret. Hej Byggnadsställningen! Nu är Betty B. B. uppe igen och försöker arbeta bort den här sommardåsigheten som fyller lemmarna likt bly. Skriva lite blogg. Stirra lite stint på en sladd. Försöka att komma i fas med livet och gå och lyssna på Le Bomb på Stars & Bars. Hade han inte vart så underbar, Le Bomb, så hade nog sömnen fått henne. En liten sömpust till bara...

Zidanes två ansikten

Min älskade och jag satt framför teven och tittade på VM-finalen. Och han frågade mig vilka spelare jag tyckte var snygga.
- Är Zidane snygg?
- Jo, ja, men inte så att jag tänder på honom. Han har något annat. Något stolt och högrest. Det är stiligt.
- Precis! Jag tycker han ser bra ut. Det är så underligt det där med vad kvinnor gillar.
- Men varför tycker du att han ser bra ut då?
- Jag vet inte. Han ser ut som dom där hjältarna jag ritade när jag var liten. Han har sådär skarpskurna drag. Och djupt sittande ögon som glimmar till ibland. Och de är blåa. Det tycker nog kvinnorna om.
En stund senare upptäcker vi att Zidane inte alls har blåa ögon. Han har grönbruna.
- Ha, ha! Det är för att du ser dig själv i Zidane! Du projicerade dina egna blåa ögon på honom, skämtar jag men då blir Min Älskade lite surmulen på ett charmigt sätt.

Efter att han sagt det där om Hjälten Zidane som ser ut som alla Hjältar ska i alla Magnumserietidningar och på alla pojkrumsteckningar, så föreställer jag mig Zidane på en klippa stirrandes ut över en öken. Det finns det upphöjda tomrummet kring honom. Hela det här enorma ansvaret som vilar endast, och endast på hans axlar. Min Älskade säger förtjust:
- Och han säger inte mycket men det han säger är liksom allt som behövs. Som inför det VM han var med och vann, så sa han bara en mening: Vi spelar bättre än vi gjort någonsin och jag spelar bättre än någonsin. Det räcker liksom med det. Och på presskonferenserna nu, jag har sett det. Journalisterna liksom står som i bön så fort han sagt något: Zidane har talat. De säger så.

Vi sitter där och tittar och så kommer det där ögonblicket, när spelet bara stannar upp. Kameran har gått vidare men kommentatorerna säger uppjagat: Vad hände därborta? Vad hände? Det är Zidane! Vad hände egentligen? Det kan inte vara sant!
Och i klipprummet letar de förtvivlat efter en bild på vad som skapade det här tumultet som fått spelet att avbrytas. Vi sitter där i soffan, min Älskade och jag, och det är inte sant! Det är emot alla konstens regler, vi bevittnar ju Zidanes triumftåg! Det är ju det som gjort det så spännande, att han ska bära hela Frankrike till vinst i sin sista match! Redan det var ju dramaturgi så det räckte och blev över. Men det här?

Nu har kamerarummet hittat en bild, nu får vi se hur Zidane blir trackad av en italienare. Zidane går iväg men italienaren fortsätter , munnen går i ett. Och då, som övermannad av ett plötsligt raseri, vänder sig ¨Zidane om och går tillbaka och utan en krusning över ansiktet sänker han huvudet och stångar italienaren så hårt han bara kan i bröstet. Det är en otäck träff.
- Vafan gör han! Det är inte sant!
- Det är inte sant!
Vi skriker i takt med kommentatorerna och när Zidane får rött kort och går med sänkt huvud förbi prisbucklan, ner i underjorden så har våra hjärtan stannat.

Men det är ju inte konstigt, det är inte otroligt. Vad är mer i linje med den manliga hjälteglorian? Clintans, Hämnarens? Och den värld som hyllar den ena sidan av den tystlåtna hjälten, sablar ner den andra, som om de inte kan förstå att den är en och samma. Våldet, råheten, agressiviteten. Inte vi, det där kan vi inte förstå. Bort med det!

- Så återhållsam som han är, så är det klart att något bubblar under ytan, säger Min Älskade efter en stund och nickar. Zinedine Zidane, sjungs det nu som i en tragedi, Zinedine Zidane. Ner i underjorden med dig, Zinedine Zidane. Hör mörkret kalla, Zinedine Zidane.

Allt kommer bli bra

En mulen dag är en skön dag. Jajamensan. En skön dag att höra av sig till internetkassan, en skön dag att vädra ut den ruttna doften från vasken, att tala lugnande till paradisträdet som slagits till marken av regn under sin semester på gården, en skön dag att baka bröd och lyssna på Laleh. Och om tankar på oro och misslyckande dyker upp är det en skön dag att byta copingstrategi. Jojo.

en SamhällsSorg Faller från Betty B.B.s Öga

Betty B.B. har läst en bok som säger att män är uppfyllda med skam. Det överrumplade henne. Sedan berättade boken att män är så uppfyllda av skam att de inte kan hantera sin skam, den hotar att utplåna dom. Därför måste de hitta någon att projicera sin skam på. På Horor, Bögar, Svaga. Det här gäller absolut inte alla män, även om ett samhälle trycker ner sina Copingstrategier i halsen på de flesta. Kvinnor däremot, står det i boken, de är så mycket mer (enligt uppfostran) duktiga på att hantera känslor. Så de tar andras skam och bär den åt dom. Tur för männen, oturligt för kvinnorna.

Så slocknar blicken hos mannen dagen efter ett one night-stand med tjejen från krogen. Där ligger de i sängen. Lakanen är svettiga och lite unkna. Han vaknar och känner skammen skölja över sig för att han blev full och knullade som en galning. Så tittar han på kvinnan och tänker: det är hennes fel. Även om hon inte är en hora så är hon en hora ändå. Kvinnan slår upp ögonen och känner skammen över att hon blev full och knullade som en galning. Hon tittar in i mannens ögon och ser sin egen spegelbild där, men en spegelbild som är uppfångad ur sjöbottnen, ur det mörkaste slam. Hon är den fulaste av främlingar, oberörbar. När hon försöker skämta faller skämten av honom som slappa fiskar, när hon vill att han ska le ger han henne kalla-kramen.

Så sorgligt är detta skamspel att Betty Boom Boom vill gråta. Fy på sig samhället för att det gör detta med människorna! Fy på sig!

Det Handlar om Kärleken/Vänskapen/Samhället

Vara handling och smekning. Integritet och intimitet. Är det inte den stora svårigheten? Hur ska vi kunna bli fria innan vi löst den gåtan? På den tunna tråden balanserar den som söker livets storhet. Att kasta ifrån sig kärleken är inte en fungerande väg. Att kasta ifrån sig friheten är inte fungerande heller. Hur möter man en annans blick utan att sugas in där, försvinna, tappa det som var ideal och högrest? Det som var en kropp som söker sin egen handling, sitt eget mål. Hur möter man en annan människa som fullt ut en egen människa?

Klara som en Rymdkapsel

”Discovery´s kapslar hette Anna, Betty och Clara.” står det på sidan 156 i ”År 2001” av Arthur C. Clarke. Betty Boom Boom som har en kär vän, en nära släkting, en älskade, som heter Klara Betty Anna ser plötsligt var denna någon kommer ifrån. Herregud, tänker Betty B.B. när hon läser den meningen och känner fiktionens vingar, men även historiens och framtidens, slå häftigt. Herregud! Klara Betty Anna är ingen annan än Discoverys tre kapslar. Att det står om dem lite nedlåtande: ”…[kapslar till rymdskepp] fick i allmänhet kvinnonamn, kanske i insikt om det faktum att de ofta nog kunde avslöja sig som tämligen oberäkneliga personligheter.” det ignorerar Betty B.B. för hon ser det som Arthur C. Clarke inte ser. Anna Betty och Klara går utanpå rymdskeppet, utanpå det stålblanka skrovet och stirrar ut i rymden.

Här tar Betty B.B. tillfället i akt att skryta lite sent om sider

Här sitter man och googlar sig själv och så dyker den där artikeln upp igen som fick en att nystarta bloggen. Japp, större än så är man faktiskt inte att lite positiv kritik inte kan göra hela skillnaden. Så nu tänker man baskemig inte låta bli att länka längre. Nä, här kommer ett fantastiskt omnämnande i GP. Hepp.

Man är väl inte så där gammeldags ödmjuk och jantig av sig heller.

Recension av X-Men: the last stand

När filmen slutar står Wolverine framför Mutantskolan. Han lutar sig mot terrassräcket till den engelska herrgården i kolonialstil. Han är den ensamma mannen som förlorat kvinnan han älskar, som axlar sitt ok. Den rättrådiga mannen. Ett milt ljus över scenen. En gul nedåtgående sol. Ordningen är återställd, världen är räddad. Presidenten har utnämnt en mutant som utrikesminister och representant för USA. De olika folkslagen har närmat sig varandra, assimilering! Men Wolverine var tvungen att döda Jean på vägen, därför kan han inte vara riktigt lycklig. Så länge Jean styrdes av mutantskolans rektor Xavier, som isolerade hennes farligt starka jag Phoenix, så var hon hanterbar. Hennes blixtrande sugande sexualitet var under kontroll. Men när hon slog sig fri, då släppte hon loss sin sexualitet och under den Ilskan.

Ett milt ljus som faller över ägorna, den engelska herrgården som representerar en urgammal ordning. Rosorna som klättrar över fasaden. Där står han och lutar sig mot räcket och hon är död och världen är räddad från hennes okontrollerbara kraft. Så tonar filmen ut och publiken kan resa sig lättad från biostolarna.

Men jag, jag känner bara ilskan. Hur den far som ett serum genom kroppen, sprider sig genom fingrarna ut mot naglarna, fyller kroppen som stål. Ilskan är så mycket större eftersom jag lät mig luras. Jag släppte garden, det brukar jag inte göra med Hollywoodfilm. Dessa existentiella frågor om utanförskap, annorlundahet, extraordinära gåvor, kamp. Jag tyckte det var intelligent, välgenomfört.

Sedan dök Jean upp. Men hon var inte längre Jean, hon var kvinnan som steg upp ur vågorna. Jag drabbades av en känsla av eufori. Jag såg hennes ansikte framför mig. Inte en avbild av männen, inte en nidbild av männen. En kvinna i rött som vände sin blick mot männen och sa: Jag är något i egen rätt. Phoenix med det långa röda håret, med sin raka hållning, med sina skarpa kinder och munnen som ville äta upp världen.
Sen slet hon Xavier i stycken.

Var detta äntligen en film som problematiserade männens kontroll över kvinnans personlighet och sexualitet, där den starka kvinnan sliter sönder patriarken, gör sig fri, skapar ett nytt rike?

Men, nej. Från varje bildruta, från den mäktiga koloniala byggnaden, från Wolverines plågade ansikte, från den döda Xavier, från den svekfulla regissören som inte tar sin egen frågeställning på allvar, från filmbolaget och Hollywood, sprider sig det otäcka giftet. Visst, lika rättigheter åt mutanterna, så länge de är män. De avvikande ska få sin beskärda del. Men kvinnorna? De har ingen kontroll över sina förmågor, de är vilda känslodjur som inte klarar av makt, om deras sexualitet släpps lös äter de upp männen.

Phoenix med det långa röda håret, med sin raka hållning, med sina skarpa kinder och munnen som ville göra världen till sin.

Min ilska är som ett serum som gör mig odödlig, osårbar, den flyter genom kroppen, ut genom fingrarna, till naglarna. Jag blir mutant, än värre, jag blir Phoenix. Jag är en okontrollerbar styrka. Det är inte ens säkert längre att jag kommer välja Xaviers väg, att förändra förutsättningarna för de mina genom kommunikation och protest, kanske väljer jag Magnetos väg: en våldsam revolution.

Nej. Jag väljer Phoenix väg. Jag låter annorlundaheten inta kroppen. Jag vägrar assimileras. Jag skapar mitt eget rike.

VILDDJUR

Betty Boom Boom vill skriva om något som har huggtänder och raggig päls. Något som smyger i buskagen och gillar att sätta tänderna i segt kött. Slita å slänga! Slita å slänga!

Betty Boom Boom vill skriva om något som gillar att smita fram över savannen och hoppa på det som är försvarslöst och svagt. Ouiiiiiiii!

BettyBoom Boom vill skriva om den blå himlen, solstänken i ögonen, musklerna som tänjer sig, elakheten som en frisk vind, huden som går ända in till hjärtat. Benen. Brosket.

Betty Boom Boom hukar vid buskarna, spetsar tänderna, morrar.

Tacka En Vän Om Dagen Så Mår Du Bra i Magen

Jag känner ofta, alltid, jämt, när jag precis skrivit ett inlägg på bloggen, att jag inte alls håller med mig själv. Nä, jag tycker tvärt om. Jag stör mig på min egen stelbenthet. Att jag sett ett problem ur bara ena vinkeln och inte ur andra. Och så vill jag skriva om hela stycket. Och helst be om ursäkt också. Men sen så kommer en sån vacker fågel som Martin och skriver ett inlägg som får mig att tänka... att fundera... att reflektera. Varje stor fråga är som en pågående terapi, man kommer aldrig in till kärnan, man avtäcker bara fler möjligheter, fler ingångar. Och vid varje tidpunkt för ett stort genombrott, hur varaktigt det än må vara, känner man upplysningens starka låga inom sig. That´s right!

tillägg till nedanstående

Nu tänker jag: men herregud, form är ju viktigt. Till exempel är en makaron utan sin form bara spagetti. När är form kreativitet och inte feghet?

Wicked Game

Det här inlägget ska handla om form. Om att jag alltid när jag får dåligt självförtroende inriktar mig på en texts form (som en flicka stirrar på badrumsvågen eller en shoppingnarkoman på modetidningarna) snarare än dess innehåll. Det var det första jag gjorde när jag öppnade min blogg igår. ”Gud så det kränger och svajar”, tänkte jag äcklat, ”och kolla på den där metaforen, den är ju svulstig som jag vet inte vad… som en stor spya mitt i texten. [panik]” och ”Men allra värst är den där tonen, så klämkäck och pubertal.”

Form är en nödvändighet och en återvändsgränd på samma gång. Formen stannar upp och gör en fokuserad på petitesser, på att putsa och putsa, gå ner de där extra kilona, ha den där perfekta tröjan med smala hängslen. När man stirrar på en fläck tappar man synen, men när man lyfter blicken ser man helheten.

En av sakerna man lär sig med åldern är att man är likare sig själv än vad man tror. Det där ”form” (eller yta) som ska vara så viktigt, det har oftast störst betydelse för en själv och för några få perfektions fixerade andra. Oavsett om jag freakar loss, håller stenhårt på min stil, försöker vara klämkäck eller poetisk, så är det samma flod som flyter därunder. Transformationen är inte total. Jag finns alltid med i allt jag gör. Beror det på att den där besattheten av formen, perfektionismen, tagit sig så djupt in i mig att den numera är en del av mig? Kanske. Den delen kallas hantverk (inom skrivandet), eller självförtroende på vissa områden. Men det finns också en ton, en stämma, något ogripbart något som känns igen över tid.

När jag gick på Väddö Folkhögskola och ägnade mig åt konst ett år efter gymnasiet upptäckte jag en sak som var rolig. Vilka målare jag än härmade, Kahlo eller Grünewald, vilka typ av tavlor jag än målade, så förblev färgskalan den där ljusa pastelliga som jag alltid använde.
Och så var det för alla.
”Nu har jag verkligen gone crazy” sa Jenny Andersson och när man tittade på hennes tavla så såg den likadan ut som alla andra hon målat så att man var tvungen att ljuga: ”Ja herregud!”

Betty B.B. är upp över öronen stolt!

Tänk, här är man lite bakis, man har läst igenom sin roman och insett att man inte ska göra något annat än bara fortsätta på denna lyckade odyssé av ord, man har diskat den diskbänksbreda disken, SAMT plockat upp ur slasken, SAMT diskat ur de pyttsar och slyttsar och klyttsar som dröjt kvar i kylskåpet. Och vad händer sen?

Det är ingen särskilt rolig dag. Himlen är lika vit som snön på landshövdingehusen mittemot (vilket indiannamn va, tänker man sådär i en parentes: landsHÖVDINGE). Man känner sig sliten och liksom ofokucerad, som om man har dammtussar i medvetandet. Man kanske är lite nedstämd också, alla människor som man pratat med på festerna (känns som om man festat i dagar!) och alla trevliga samtal, men ändå den där känslan av att inte riktigt ha trängt in till the fun. Det mytiska the fun som är att glida genom rummet likt en solgul apelsin, ogenomtränglig och lysande. Kanske har man också en liten slatt av social ångest, bara av ren vana.

Och vad händer då?

Jo, då går man in och kollar in sin lilla blogg (som har krympt behagligt sen man tog ett uppehåll som listigt nog lyckades skaka av sig alla läsare). Och man läser igenom de där små styckena och man blir riktigt upplivad, lite rosig om kinden blir man, man sitter där och säger: ho, ho, ho, har jag skrivit sådär? Sådär friskt och skojsigt och liksom på pricken?

Sen så är det dags att gå ut och koka lite ris, värma upp lite spenat och steka några fiskpinnar som man köpt för sina sista slantar, och plötsligt känns allt så bohemiskt och trevligt att det förslår.

Drömmarna om Gwen Stefani

Betty B.B. är en nervös och lite neurotisk människa, som gärna vill vara Gwen Stefani, eller om det inte går, kanske någon fransk aktris som Juliet Binoche. Någon som ser hemlighetsfull och rosig ut på samma gång. Hon ser inte att Gwen har ett litet hårt drag kring munnen och att kroppshållningen är uträknad på millimetern för att utestänga insyn.

Frågan för dagen är alltså: varför kan Betty B.B. inte bara va sig själv?

Betty B.B. är ju ett runt och fint namn. Visserligen kan de där svarta prickarna verka stötande, som flugskitar mellan B:na. Men å andra sidan har y:et popstjärneattityd. Och så det där lite loja Be... det är ju som en fjäril som släpper taget om blomman och lyfter. Men nädå, Gwen ska det va, sådär hårt och liksom tyskt och ändå förföriskt ljudande: we...

Man kan undra vad Betty B.B. ska med Gwen till? Varför hon känner henne i benen när hon provar kläder och går längs med gatan på stan, varför hon under dessa blixtrande sekunder av lycka, känner hur Gwen rör sig lojt under huden. Som om Betty B.B. var en superhjälte! Som om hon kan låta skalet falla och bli Gwen!

Alla dessa dalar och flaskbottnar och ändlösa stup som superhjälten Betty B.B. kan rädda sig från!