*
Och dagen randas och faller
Och dagen randas och faller
Och dagen randas och faller
Andningen är en hästs - i flykt
Hjärnan själv tycks yra
virra fram och tillbaka, stirra sig blind
falla omättligt över i frosserier
samtidigt ligga blek och skaka
*
2007-11-04
Ur Kommentaren till Vattensystern
*
Och Poeten!! Han med stort P! Där halvcirkeln på bokstaven är det pompösa bröstet och strecket den spikraka ryggen som rider Poesin i full fart över nejden. En sån som vill få poesin att frusta och skvätta saliv på publiken. Vad spelar det för roll vad som sägs, bara de blir blöta! Blöta!
Varför inte hålla in hästen, kliva av, böja sig ner till gräset, studera den blödande fradgan i djurets mun, lyfta huvudet och blunda?
Varför är det ständigt de som står stilla i gräset och lyssnar som ska kliva undan, när det ridande vidundret kommer? Kasta stycken av kött till honom medan han passerar, så att han kan svälla ytterligare? Så han inte blir kinkig och känner sig ensam, däruppe med blåsten i håret?
1. Man bör åtminstone icke ge Poeterna mera kött
2. Man bör åtminstone icke flytta sig ur vägen när dessa kommer frustande och stånkande och krängande med sina tjusiga hår
3. Man bör åtminstone icke försöka prata deras hackiga och intetsägande tungomål, som så ofta tränger upp i ens egen mun då de lyckas få en att skämmas över ens egna ord och böjelser
4. Man bör om möjligen ge sin egen version av saker och ting, icke för att ändra något, men för att ändra sig själv. Så att man står rakare.
5. Man bör studera världen som om den är ens egen, där en fluga rör sig från ena kanten till den andra, ivrigt transpirerande och hohohoande.
Dessa är de enda råd Betty B.B. kan ge dig, kära vattensyster!
*
Och Poeten!! Han med stort P! Där halvcirkeln på bokstaven är det pompösa bröstet och strecket den spikraka ryggen som rider Poesin i full fart över nejden. En sån som vill få poesin att frusta och skvätta saliv på publiken. Vad spelar det för roll vad som sägs, bara de blir blöta! Blöta!
Varför inte hålla in hästen, kliva av, böja sig ner till gräset, studera den blödande fradgan i djurets mun, lyfta huvudet och blunda?
Varför är det ständigt de som står stilla i gräset och lyssnar som ska kliva undan, när det ridande vidundret kommer? Kasta stycken av kött till honom medan han passerar, så att han kan svälla ytterligare? Så han inte blir kinkig och känner sig ensam, däruppe med blåsten i håret?
1. Man bör åtminstone icke ge Poeterna mera kött
2. Man bör åtminstone icke flytta sig ur vägen när dessa kommer frustande och stånkande och krängande med sina tjusiga hår
3. Man bör åtminstone icke försöka prata deras hackiga och intetsägande tungomål, som så ofta tränger upp i ens egen mun då de lyckas få en att skämmas över ens egna ord och böjelser
4. Man bör om möjligen ge sin egen version av saker och ting, icke för att ändra något, men för att ändra sig själv. Så att man står rakare.
5. Man bör studera världen som om den är ens egen, där en fluga rör sig från ena kanten till den andra, ivrigt transpirerande och hohohoande.
Dessa är de enda råd Betty B.B. kan ge dig, kära vattensyster!
*
Själen är grund
*
Om en halvtimme är solen uppe
borta vid höghusen på berget
Nu lyser lampor som underliga reflexer
över mörkret
Nu fyller mörkret ut konturerna, svänger sig tungt upp mot
takåsarna, ut i trädens fingrar
Nu trycker mörkret ihop marken som en istid,
och träd går under av tyngden
Nu svävar lamporna som reflexer av något inre
omöjliga att fånga
Och bilderna sätter inget i rörelse.
Den som önskade sig rörelse! Svepande gester!
Utkast och skratt att slå mot fönsterrutorna
Den som önskade sig ett virvlande sinne
glupskt, hungrigt, framfusigt, en lekande sparv,
en tumlande hund, en daggmask som svettar sig fram i jorden.
Den som önskade sig ett inre stämjärn
att sättas i rörelse,
svaja svänga låta blända
bländas
så rör sig fingrarna svagt efter slipningen
en metallisk känsla av vibrationer
metallplattan inuti kroppen som satts i svängning
(men vibrationsskador)
Den som önskar sig ett brusande hjärta, ett brushuvud!
Som virvlar därute ovanför mörkret, sticker den runda magen mot
takåsarna, doppar sig i världen
Så lyfter sig sakta huskropparna ur mörkret,
fasaden lättar
En gavel börjar titta, ljusa plankor
Men själen är grund
plattan inuti sätts ej i rörelse
Utsikten är en bild
Beståndsdelar och fläckar
delat och huggskott, fallande gester
Om en halvtimme är solen uppe
borta vid höghusen på berget
Nu lyser lampor som underliga reflexer
över mörkret
Nu fyller mörkret ut konturerna, svänger sig tungt upp mot
takåsarna, ut i trädens fingrar
Nu trycker mörkret ihop marken som en istid,
och träd går under av tyngden
Nu svävar lamporna som reflexer av något inre
omöjliga att fånga
Och bilderna sätter inget i rörelse.
Den som önskade sig rörelse! Svepande gester!
Utkast och skratt att slå mot fönsterrutorna
Den som önskade sig ett virvlande sinne
glupskt, hungrigt, framfusigt, en lekande sparv,
en tumlande hund, en daggmask som svettar sig fram i jorden.
Den som önskade sig ett inre stämjärn
att sättas i rörelse,
svaja svänga låta blända
bländas
så rör sig fingrarna svagt efter slipningen
en metallisk känsla av vibrationer
metallplattan inuti kroppen som satts i svängning
(men vibrationsskador)
Den som önskar sig ett brusande hjärta, ett brushuvud!
Som virvlar därute ovanför mörkret, sticker den runda magen mot
takåsarna, doppar sig i världen
Så lyfter sig sakta huskropparna ur mörkret,
fasaden lättar
En gavel börjar titta, ljusa plankor
Men själen är grund
plattan inuti sätts ej i rörelse
Utsikten är en bild
Beståndsdelar och fläckar
delat och huggskott, fallande gester
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)