Till Minne av Djusen

Stavade fel i mitt förra inlägg, skrev djusen istället för ljusen i titeln
men har nu korrigerat

Ljusen glittrar ju med en mildare låga
än djusen

Djusen var levande fläckar
som blommor
som bläckar
som maneter
som svärdlar

men sköra är de, klarar sig inte på egen hand i titeln

Så därför, denna sorgesång medan djusen singlar till bottnen
som flagor
grånar

När man simmar under ytan glänser ljusen däruppe

Att sakta sänka sig ner i ett bad av ingenting, att ta en smörgås, stirra ut genom rutan, säga till sig själv medan regnet faller: mer än så här blir det inte.
Inte blir det.
Det blir än!
Så här, mer!
Inte mer här.
Blir det så?
Så, än.
Det, inte.
Inte det!'
Blir här!
Än så inte.
Det blir.
Här!
Här!
Här!

Drömmar Man Drömmer Som Vaken

Den Älskade har berättat att för varje liten Ordning man skapar i väst, skapas lite Oordning någon annanstans. För varje snyggt förvarad compact living, finns det träd som rivits ner, fåglar som flytt, sten som ligger bar.
Ungefär.

Så att drömma om elektricitet istället för detta mörka naturliga ljusinsläpp, det är att förhäva sig. Det är detsamma som att inte vara nöjd. Det är detsamma som att begära djurförsök innan man sätter läppstiftet till läpparna. Det är som att ta en egen liten slavpojke i kedja om halsen.

Ibland får Betty B.B. en dystopisk vision av det svenska samhället som råttor som springer runt runt runt och konsumerar det samma gift som gör dom illamående medan resten av världen sjunker.

Till De Som Vågar

En hyllning till de som vågar: Sara Lidman, Lars Jakobsson, Agnetha Pleijel, Ellen Mattsson, Torbjörn Säfve, Stewe Claesson.

Hjältinnor

Om det är något som svensk litteratur saknar, så är det Alice Walker. Och Toni Morrison, det hävdar Betty B.B. å det bestämdaste. En nypa salt och en nypa sött, en fabuleringskonst som inte skäms för sig! Ska det till slaveri och förtryck för att man ska kunna skriva så fritt, så vackert, så försonande och så förtvivlat argt på samma gång?

Är det därför som svensk litteratur ofta tycks Betty B.B. hämmad och menlös, så urvattnat blek i sina formexperiment och tillbakahållna gester? För att vi njuter av en frihet som inte behöver explodera i litteratur. Ojojoj, inte kan man väl önska ett sånt fint folk som svenskarna lite blod och förtryck för att de ska börja skriva så att det känns? Nä, förmätet är det. Betty B.B. skriver gärna lite tamt om det är så att hon får hålla sitt huvud högt.

Så Betty B.B. tar sin nyfunna hjältinna Alice Walker under armen istället, hon viskar, hon frågar, hon vill veta: hur gör du hur känns det vad tänker du på vad driver dig?

Vildmarken Ropar Sitt Vilda Tjut

När man minst anar det kommer en fläkt av Vilda Västern. Infarande genom ena örat och ut genom det andra, ingen hjärna har man, inga tankar. Man är bara ridande över prärien, tompeti tompeti tompeti, man är bara handlingskraft.
Shut the fuck up you moron! Pang pang.
Vinden finns i håret, hettan i kinderna.
Det neurotiska har lyft som en fågel och svävar högt uppe i skyn. En liten skitfågel med svarta vingar som försöker skita ner miljön, men som ska hålla sig på avstånd.
För Pang Pang.
Livet levs i ritt.
Yeah man.
Bort flyger mörkret, Betty B.B. ska aldrig stanna.
Stompiti stompiti.

Ett samtal med Den Älskade

Betty B.B. ligger återigen i soffan med näsan och munnen tryckt mot Den Älskades hals (doften som är som ett streck in genom näsborrarna, ner i magen, in i tarmarna, en sammanblandning).
- Jag har ingen stark jagkänsla, säger hon så efter en stunds tystnad: Alltså, jag kan inte släppa tanken på vad andra tycker. Jag vill bara ställa mig in, anpassa mig.
- Men det behöver du väl inte...
- Och skrivandet. Det är fortfarande som när jag var liten. Fantasier, ett sätt att gömma sig i drömmar.
- Så är det väl för alla...
-Jag menar inte så. (Själva tanken att det skulle vara som för alla andra är kränkande för Betty B.B.) Jag menar mer att det är ett sätt att slippa vara i det odefinierade.
- Vadå odefinierade? frågar Den Älskade oförstående, kanske lite uttråkad, men fortfarande vänlig.
- Där man är inuti sitt liv, inte tittar på det utifrån. Inifrån sig själv finns inga defnitioner om vad man gör, om det är bra eller dåligt, coolt eller nördigt.
- Så du menar att du är en skådespelare i ditt eget liv? Det låter ju farligt.
-Jo, säger Betty B.B., jo så är det nog, och själva sorgligheten stiger henne upp i halsen, pressar fram tårar i ögonen. Den Älskade skrattar till, van:
- Gråter du nu?
- Ja, säger Betty B.B. allvarligt.
- Såja såja, säger Den Älskade.