Domliga, Somliga, Domdärna!

Betty B.B. har hittat tillbaka till sitt folk. Det kan tyckas underligt, sorgligt rent av, att en gång i förståne förlora sitt folk. Men just så sorgligt är det. Under en massa herrans år så ville Betty B.B. inte vara något annat än en slät kropp med ett glänsande leende, hon ville vara en Surfarflicka på livetsvåg.

Men, och detta är berättelsen om en spårvagnsfärd, detta var vad Betty B.B. kom att tänka på igår när hon tittade ut genom fönstret på väg förbi svingeln. Hon tänkte på alla människor som inte är sådana, de där människorna som har något mjukt över sina ansikten, och vars kinder rodnar lätt. Hon tänkte på deras vänliga ögon när de tittar på Betty B.B. De människorna man inte vill såra, de människor man vill sänka blicken och tala stilla till. De människorna där livet är trögt och processartat, inte något Surfande här inte.

Där satt Betty B.B. på spårvagnen. Hon hade händerna i knäet. Hon stirrade ut på de där tegelhusen, hon hade ett gäng unga killar till vänster, med skägg och skrapande röster. Hon fylldes av en svag värme över alla dessa människor som är mjuka och vänliga och tilltrasslade, de som vill väl, de som inte surfar, de som stannar. Ja, en av dem är jag, tänkte hon. Och det var ett litet kittlande i halsen, ett litet kittlande i magen.

Vad glad jag är att jag insett vilka som är mitt folk, tänkte Betty B.B. och kände stundens storhet. '
Vad glad jag är att jag inte hetsar efter de Coola och de Hippa, att jag inte behöver köpa de häftigaste jeansen och den snyggaste toppen och klä mig fräckt och fartigt. Vad glad jag är att jag får gå och lägga mig vid tio, att jag får erkänna mina svagheter, gråta en skvätt när det vill sig.

Och hon tittade ut på teglet som passerade utanför fönstret, på solen som höll på att gå ner, och det var som om själva solens mjuka avrundade strålar tog plats inuti. Så lite det finns att kämpa för, hur mycket det finns att leva för.

Jag Tror På Lekarna

Idag ska jag bjuda dig på apelsin!
Ja! JA!
En stor och härlig apelsin, rund och välkommen i handen. Den passar bäst i det hålrum du har mellan handflatorna!
Ja! JA! Den ska vara stor som en boll!
Nja, mer stor som en liten Boll.
Stor som en liten boll menar jag!
Och denna apelsin ska vara dig kär, rund och go och uppmärksam. Den ska luta sitt huvud mot ditt huvud, den ska lyssna på dina tankar, den ska uppfylla ditt tomrum på ett exemplariskt sätt.
Ja, ja! På ett exemplariskt sätt!
Och den ska var dig evigt trogen ända tills den skrumpnar.
Ja, ända tills den skrumpnar.
----
Och sen då?
-----
Och sen då, vad händer då med min apelsin?
Sen är din apelsin borta, förstår du. Det är väl alldeles tydligt?
Vad händer då med mitt tomrum?
Jamen det är väl bara att sluta handflatorna, och låtsas att du aldrig märkte av att det fanns en plats där tidigare.
Ska jag inte minnas min apelsin?
Du gör ju som du vill, men det kan vara klokast att glömma den.
Ska jag glömma den helt?
Om det passar dig, ska du glömma din apelsin så helt och fullt som om den aldrig existerat.
Har den då aldrig existerat?
Det vet du väl bäst själv, men gul färg är ju så vanlig. Den finns på trafikskyltar och på himlen när solen går ner, kanske har du inbillat dig allt.
Har jag inbillat mig allt?
Ja kanske önskade du dig en apelsin så intensivt att du föreställde dig en i dina händer, vad vet jag.
Men jag såg den alldeles tydligt, den var rund och go.
Häng nu inte upp dig på detta. Det finns annat att tänka på.
Men min apelsin?
Nu pratar vi om något annat, tycker jag, så vi inte blir alldeles dystra.

Att skriva eller inte skriva - det är frågan

Betty B.B. har giftet i blodet. Ja, hon vankar från köket till vardagsrummet, känner den svaga stickningen under huden.

Ligger i sängen bredvid Den Älskade och säger så lungt hon kan med tanke på klumpen i halsen:
Jag har en fråga bara.
Den Älskade stannar upp, lägger ner tidningen, vänder sig om:
Vadå?
Betty B.B. låter medvetet uppfodrande, och nu säger hon det med darrande röst och nedslagna ögon:
Ska jag skriva idag?
Oj, oj, det var en svår fråga, svarar Den Älskade och tar frågeställningen på allvar: Hur känns det då?
Jag vill skriva, jo men visst, det är det enda jag vill. Och det är det jag tar som en varningssignal, för lite ont i magen har jag också, och när jag läser kurslitteraturen och en annan bok så kan jag inte fokusera, blicken glider ut i luften, jag vill bara skriva.
Och när börjar du skolan?
Om två timmar, klockan tio.
Då hinner du ju ändå inte skriva, säger Den Älskade överslätande och ler.
Men jo, det hinner jag ju visst det, säger Betty B.B. nästan uppretad, för om det är något som är speciellt med henne så är det ju just det där, att hon skriver som bäst om morgonen, på hoppressade tider.
Jamen skriv inte nu ändå, skriv när du kommer hem, säger Den Älskade förnuftigt. Och Betty B.B. slår ner blicken, lägger Den Älskades hand på magen, varm och tung, och säger ynkligt:
Ja, det är nog bäst, för det känns inte helt bra, det gör det inte.
Och den älskade låter sin hand ligga kvar medan han säger eftertänksamt:
Man ska skriva när man vet vad man vill göra, när man tänker: det här ska bli kul att skriva. Ungefär som med tennfigurer. Man kan inte börja med att föreställa sig en glänsande arme av gubbar, perfekt målade, man måste börja med att fila bort gjutskägget.
Jo, jo, och så känns det ju inte! säger Betty B.B. som inser vad hon måste göra.

Och så vankar Betty B.B. från rum till rum, medan det där behovet av fixen rinner ur kroppen.

Så sätter hon sig vid datorn, så glider hon inte i surfandets sköna konst. Den stirrighet som finns i kroppen förflyttar sig till skärmen, där kan den gott vara! Där kan den glida runt på ljusimpulser, vad angår den mig! Fräser Betty B.B. och känner sig fräsch och normal, en människa som inte alls beger sig in i mörka spiraler, som inte alls rusar in i sin egen huvudvärk med en kaffekopp och sin egen duktighet till hands.