Som tack för gammal ost

Jonas Thente förresten... När jag läste socialpsykologi stod det i en av böckerna att det som bäst skapar en känsla av gemenskap mellan människor är konflikter. Det stämmer in på mig och Jonas Thente. Inte så då att jag är vän med den mannen, men jag känner en gemenskap med honom sedan jag skrev in till DN och klagade på en av hans recensioner. Jonas Thente himself svarade på min artikel och det hela mynnade ut i en hetsk maildebatt under julhelgen 2002. Den slutade inte i någon sämja, eller ens slutsats, men jag har uppskattat honom mer och mer efter det. Kolla bara in hans porrnovellantologi-recension! Han är modig. Han är rolig. Tack Thente för Annie Dillard översättningen, bland annat!

När jag rotade i soporna fann jag en pärla

I min bostadsrättsförening finns ett pappersinsamlingsrum där jag brukar rota fram gamla DNkultur, som den fattiga DNkulturknarkare jag är. (Som så många andra i Sverige är jag rik och fattig på samma gång).

God skörd. Hittade tre DNkultur. Slog upp en tidning från 24 maj och drogs rakt in i en essä om skrivande av Annie Dillard. Jonas Thente hade översatt ett stycke ur hennes "The writing life" . En bok som med tanke på utdraget måste vara fantastisk. Men själv tycker hon tydligen inte att den är så fantastisk. Hon kallar den en petitess, skriven för vänner och bekanta med skrivkramp. Bara det får mig att vilja läsa henne, men jag är redan uppeldad av förväntan efter att hon sagt att hon "skriver för smarta, gamla människor och inte för korkade unga människor."

"Annie Dillard sammanfattar allt det bästa i den amerikanska traditionen - med särskild känsla för att göra naturvetenskap till stor litteratur och en så långt gången demokratisk estetik att hon behandlar stenar, mätarlarver och människor som i princip lika mycket värda. I alla fall lika intressanta." skriver Jonas Thente slutligen i den bifogade krönikan och jag måste bara läsa hennes böcker!

Utdrag ur utdraget:
"Du skriver allt du har upptäckt i slutet av raden av ord. Raden av ord är en fiberoptisk lampa, flexibel som en vajer. Den lyser upp stigen precis framför den känsliga spetsen. Du sonderar med den, ömtålig som en larv.

Få anblickar är så absurda som den av en mätarlarv som lever sitt korkade liv. Jag ser ofta en sorts mätarlarv: en tunn, ljusgrön sak, blek och smal som en blodåder, en tum lång och uppenbarligen fullständigt otjänlig för livet i denna värld. Den tillbringar sina dagar i ständig panik.

Varje mätarlarv jag sett, har fastnat på långa grässtrån. Den olycksaliga larven hänger från grässtrået och kastar sitt huvud fram och åter, som om den jämrade sig. Vad! Ingen fortsättning? Dess bakre fotpar klänger fast i strået, de tre främre paren vispar omkring i luften, uppenbarligen i försök att finna fotfäste. Vad? Ingen fortsättning? Vad? Den söker i hela vida världen efter resten av det grässtrå den har framför näsan. Med tur som en tokig vidrör den strået. Frambenen hakar fast, den lyfter och böjer sin tum och placerar bakbenen precis bakom frambenen, hystar ut överkroppen i tomheten och får panik igen. Vad! Ingen fortsättning? Världens slut? Och så vidare till dess att den faktiskt når stråets spets. Vid det laget kan dess blotta vikt böja strået mot ett annat strå. Dess apokalyptiska böner får ståret att vaja och kollidera med något. Jag har sett det många gånger. Den blinda och desperata tokskallen lyckas ta sig från ett strå till ett annat, som den hysteriskt kommer att bestiga under åtskilliga timmar. Varje steg för den ju till universums kant. Och nu - Vad! Ingen fortsättning? Världens slut? Ah, här är ju marken. Vad! Ingen fortsättning? Gulp!"

Varför har jag nu då inte länkat citaten som en bloggare, istället för att skriva in alla utdrag? Jo, för att Annie Dillard-artikeln inte gick att finna i DNs nätupplaga. Så om du har ett tidningsinsamlingsrum på din gård så rekommenderar jag att kasta dig ner i det gröna arkivet och rota, för den här essän gjorde mig alldeles lycklig !

Så här i efterhand...

Vilket band hade varit mest överraskande på releasfesten av ett kulturmagasin? Inte hiphop, som är så finkulturellt omhuldat, inte folkmusik, inte blipblop elektronika. Nej. Ett hårdrocksband.

Hårdrock är en genre som är helt underground. Hårdrockarna är förvisso många, men de håller sig för sig själva. Deras passion sipprar inte ut till resten av samhället och finkulturen är inte där och nafsar. Och varför då? Jo, för att hårdrock inte är hipt. (Hiphet är ju ett klart lysande tecken på att något inte kommer vara underground länge till). Varför tycker man då inte att hårdrock är hipt? Kan det bero på att hårdrock var så stort på åttiotalet och att det som varit och passerat känns ute? Eller beror det på att de som lyssnar på hårdrock ofta är arbetarklass? Eller beror det på själva musiken?

Efter stormen

Så är då Fantasins Orealismnummer ivägskickad till alla prenumeranter och vissa dagstidningar. Drömmen om kärlek lyser flammande röd i luften. När man sträcker ut en hand vill man att någon ska ta den, men när det inte är en hand utan en tidning man sträcker ut, så får man text tillbaka om något. Inte hud. Sådan är skapandets innersta djävulskap. Att förutom litteratur och fiction och själsfränder som diskuterar samma teologiska och filosofiska och svårhanterligt kvantfysiologiska problem, så är drivkraften den att man helt enkelt vill bli älskad.

Ska inte säga man förresten, det borde jag slutat med när genusvetenskaperna bröt igenom på bred front hos mig och möblerade om i språket.

Jag.

Här sitter Fantasin helt enkelt och väntar på kärlek och har hon tur så får hon ord.

Bra Bättre Bäst!

BBB - är tre E:n med dåligt självförtroende som silikonopererat sig.
BBB - är "Backstreet Boys Babies", den nya kassakon som får flickbäbisar att go nuts.
BBB - är highschoolfilmen "Bulgariens Bästa Brudar" (i original: "Boobs on the road!")
BBB - är Betty Boom Booms skrytkollektion. Köp en handväska med den åtråvärda BBB-loggan, köp guldörhängen med BBB-loggan, spraya din kropp med BBB-spraymallen baserad på den exklusiva BBB-loggan!

De drömmar jag drömmer är andras drömmar

Betty Boom Boom (varande en alldeles litterär karaktär) tänker slänga ner sina författardrömmar i en resväska av äldre modell. Hon tänker bli Birgitta Stenberg och känna hur utvecklingen tar skutt. Sitta här och utvecklas långsamt, va? Skriva varje dag som en annan fabriksarbetare? Nä, kärlek i europa ska de va.

Sssschhhhh........

Vill du veta några hemligheter?

Bye Bye Betty!

Betty Boom Boom är en orkeslös jävel. Ingen uthållare alls. Hon tröttnade snabbt på att tycka saker, alla dessa åsikter stod henne upp i halsen. Därför tar hon nu en paus. Fipplar med Fantasins Orealismnummer, köper nya kläder, gonar och bonar sig. Kanske skriver en roman och lever så där som man gör. I nuet.