Ögonen till varandra:

två synvinklar kan aldrig mötas.

Recension av tegelstentidskriften OEI

#22 #23: ELEKTROEI

Jag står utanför vårt hem, en stor villa. Bredvid mig står OEI. Jag iakttar hur OEI böjer sig ner och lyfter en hand med småsten från uppfarten. Sedan beskriver OEI gruset för mig, återger blänket av himmel i stenens skifferpartier, smutsen som måste borstas bort. OEI fortsätter med att bjuda in en gruspoet som får slänga ur sig grustankar, refererar till en grusforskare, hänvisar till en gruskonstnär som forslat ett berg av granit till ett galleri. Ett tag diskuterar OEI stenpoetik med hjälp av fragment skrivna av småstenen själv.

Och hela tiden står det där huset där. OEI ger det inte en blick. Själv kan jag inte sluta stirra på de spegelsvarta fönstren. Jag får en känsla av att något stort och viktigt går OEI förbi, själva sammanhanget, och det säger jag också till OEI.

På det svarar OEI: Sammanhanget är gjort, det är sammagamla om och om igen. Det är episka berättelser och ingenting nytt. Fragmenten däremot, de är fulla av möjligheter.

På det svarar jag: Men sammanhangen är hemligheten till varför en blomma växer upp ur sin lök år efter år. Sammanhanget är själva kittet som får allt att röra sig, gå isär och ändå hålla ihop.

OEI: Kittet är inte poesi. Mellanrummen är poesi.

Jag: Dramaturgi och berättelser, ett berättande, fyller en funktion för att de länkar ihop skeenden, ger mig en känsla av liv. Era fragment ger mig en konstig känsla av brist på liv.

OEI (lite högdraget): Det är ett nummer som handlar om datorer, om artificiell intelligens. Det är därför det heter ELEKTROEI. Det ska inte kännas liv.

Jag: Då har jag väl drabbats så hårt av ert uppsåt att det smärtar, i hjärnvindlingarna. Som en annalkande huvudvärk.

Dystra Utrop

Man vaknar med huvudvärk, en sån huvudvärk som vilar över frontalloben, medkänslans centrum. Man äter fralla, dricker kaffe och läser en novell av Lars Jacobsson som handlar (kanske) om en kvinna vars make åker runt i U.S.A. och fryser in sperma. Som ett försök att undfly döden. (Maken är soldat.)

Dagen innan har man (som vanligt) blivit onödigt arg och onödigt gråtfärdig. "Men jag förstår inte varför du blir så kall på rösten?" sa familjemedlemmen. "Jag blev inte kall på rösten". Den tunga stämningen klibbar fast vid kroppen som ett oväder.

När han vaknade satt man framför datorn och beställde biljetter till Malmö för att besöka vänner. Dystra utrop, hårda rörelser mot tangentbordet. När han sa något (vad det nu var) svarade man att man faktiskt tycker bäst om vänner i början av bekantskapen. För då är man själv så där sprallig och rolig. Men efter ett tag börjar det krackelera, man blir tråkigare, stirrar framför sig medan man dricker sin kopp kaffe. Och man frågar sig hur andra står ut med en, om de överhuvudtaget trivs i ens sällskap eller om de sitter där och tycker illa om en i tysthet.

Och att man tyckte det var så obehagligt att besöka vänner förr, eller att få besök, att man drabbades av en vansinnig panik, blev illamående, längtade hem. För att man inte stod ut med sin egen förtvivlade tråkighet.

Han skrattar, han vänder sig på sidan i sängen, han säger: du är rolig du.

-Varför då?

-För att det är humor. Eller hur? Du skojar?
(Han är invirad i täcket, ansiktet är sådär mjukt som när sömnen precis lyft sin hand från det.)

-Både och.

-Nu blir det bara ännu roligare när du säger så.

Och man kan inte låta bli att skratta.

Betty Boom Boom höststädar!

En bunt pappersark, hög som avståndet från fingerspetsarna till armvecket, bar Betty B.B. just ner i källaren, glatt visslande. Där nere får de stå och ruttna, de värdelösa små liven! Rad efter rad av meningslösa små tecken som krälar över sidorna.

Till hösten ska Betty B.B. inte skriva några löjliga romanprojekt av standardtypen 1A: ung flicka möter äldre man och får äckelkänslor.

Nej. Eftersom Betty B.B.s källare är av den fuktiga sorten (luktar bergsrum och luftutsläpp av kritatypen) kommer ett grönt lager av alger snart täcka den romanen. Sedan svampar. Sedan nya livsformer. Uppe på rummet ska Betty B.B. (den strålande författarinnan) ägna sig åt språkets slingerrankor och hjärtats smärtande längtan.