Zidanes två ansikten

Min älskade och jag satt framför teven och tittade på VM-finalen. Och han frågade mig vilka spelare jag tyckte var snygga.
- Är Zidane snygg?
- Jo, ja, men inte så att jag tänder på honom. Han har något annat. Något stolt och högrest. Det är stiligt.
- Precis! Jag tycker han ser bra ut. Det är så underligt det där med vad kvinnor gillar.
- Men varför tycker du att han ser bra ut då?
- Jag vet inte. Han ser ut som dom där hjältarna jag ritade när jag var liten. Han har sådär skarpskurna drag. Och djupt sittande ögon som glimmar till ibland. Och de är blåa. Det tycker nog kvinnorna om.
En stund senare upptäcker vi att Zidane inte alls har blåa ögon. Han har grönbruna.
- Ha, ha! Det är för att du ser dig själv i Zidane! Du projicerade dina egna blåa ögon på honom, skämtar jag men då blir Min Älskade lite surmulen på ett charmigt sätt.

Efter att han sagt det där om Hjälten Zidane som ser ut som alla Hjältar ska i alla Magnumserietidningar och på alla pojkrumsteckningar, så föreställer jag mig Zidane på en klippa stirrandes ut över en öken. Det finns det upphöjda tomrummet kring honom. Hela det här enorma ansvaret som vilar endast, och endast på hans axlar. Min Älskade säger förtjust:
- Och han säger inte mycket men det han säger är liksom allt som behövs. Som inför det VM han var med och vann, så sa han bara en mening: Vi spelar bättre än vi gjort någonsin och jag spelar bättre än någonsin. Det räcker liksom med det. Och på presskonferenserna nu, jag har sett det. Journalisterna liksom står som i bön så fort han sagt något: Zidane har talat. De säger så.

Vi sitter där och tittar och så kommer det där ögonblicket, när spelet bara stannar upp. Kameran har gått vidare men kommentatorerna säger uppjagat: Vad hände därborta? Vad hände? Det är Zidane! Vad hände egentligen? Det kan inte vara sant!
Och i klipprummet letar de förtvivlat efter en bild på vad som skapade det här tumultet som fått spelet att avbrytas. Vi sitter där i soffan, min Älskade och jag, och det är inte sant! Det är emot alla konstens regler, vi bevittnar ju Zidanes triumftåg! Det är ju det som gjort det så spännande, att han ska bära hela Frankrike till vinst i sin sista match! Redan det var ju dramaturgi så det räckte och blev över. Men det här?

Nu har kamerarummet hittat en bild, nu får vi se hur Zidane blir trackad av en italienare. Zidane går iväg men italienaren fortsätter , munnen går i ett. Och då, som övermannad av ett plötsligt raseri, vänder sig ¨Zidane om och går tillbaka och utan en krusning över ansiktet sänker han huvudet och stångar italienaren så hårt han bara kan i bröstet. Det är en otäck träff.
- Vafan gör han! Det är inte sant!
- Det är inte sant!
Vi skriker i takt med kommentatorerna och när Zidane får rött kort och går med sänkt huvud förbi prisbucklan, ner i underjorden så har våra hjärtan stannat.

Men det är ju inte konstigt, det är inte otroligt. Vad är mer i linje med den manliga hjälteglorian? Clintans, Hämnarens? Och den värld som hyllar den ena sidan av den tystlåtna hjälten, sablar ner den andra, som om de inte kan förstå att den är en och samma. Våldet, råheten, agressiviteten. Inte vi, det där kan vi inte förstå. Bort med det!

- Så återhållsam som han är, så är det klart att något bubblar under ytan, säger Min Älskade efter en stund och nickar. Zinedine Zidane, sjungs det nu som i en tragedi, Zinedine Zidane. Ner i underjorden med dig, Zinedine Zidane. Hör mörkret kalla, Zinedine Zidane.

Allt kommer bli bra

En mulen dag är en skön dag. Jajamensan. En skön dag att höra av sig till internetkassan, en skön dag att vädra ut den ruttna doften från vasken, att tala lugnande till paradisträdet som slagits till marken av regn under sin semester på gården, en skön dag att baka bröd och lyssna på Laleh. Och om tankar på oro och misslyckande dyker upp är det en skön dag att byta copingstrategi. Jojo.