De salta stråken, de flygande måsarna, de unga männen i kanoterna som får applåder från klipporna när de välter och rullar runt i vattnet för att stila. Klipporna som exploderar i tjatter. Betty B.B. som kommer gående, ensam, i det svala kvällsljuset med sin turkosa bikini i väskan. Hur hon försiktigt tar sig ner till trappan.
En ung badare i röda shorts som precis ska till att gå ner i vattnet. Denna trevande samvaro, där man kan prata med främlingar, men där det fins en begränsning på styrkan i leende. Så man inte går över gränsen.
Går det att bada? frågar Betty B.B. hoppfullt.
Jo, bara man är i en stund, så vänjer man sig.
Betty B.B. som byter om på klipporna, som glider i sin bikini och lyssnar på ett samtal om kanoterna och pojkarna som slog runt. Det går inte att avgöra om den tjocka mannen i de mörka badshortsen tränger sig på, hans röst är högre än parets, där de sitter på en filt. Han verkar kasta ur sig minsta lilla impuls, lite hetsigt, som om han ogärna vill att konversationen ska bli långsam, sega ner sig.
Det är som litteratur, tänker Betty B.B., precis så levande.
Nu är den unga killen ute i vattnet och de röda badshortsen syns inte längre. Han simmar fram och tillbaka. Betty B.B. står och doppar tåspetsarna i vattnet, det är inte väldigt kallt. Kyligt, skulle man kunna säga. Men nu när hon står här ensam kan hon inte skrika och frusta, hon har inte lång tid på sig att stå och åma och tveka. Bara den med ett stort sällskap har rätt att visa svaghet, den ensamma får inte bli dröjande. Hon känner på vattnet, en sekund två sekunder, hon studerar bottnen. Så kliver hon i. Så måste det vara att vara fallskärsmjägare, man känner inte kylan för man får inte känna kylan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)