Här tar Betty B.B. tillfället i akt att skryta lite sent om sider

Här sitter man och googlar sig själv och så dyker den där artikeln upp igen som fick en att nystarta bloggen. Japp, större än så är man faktiskt inte att lite positiv kritik inte kan göra hela skillnaden. Så nu tänker man baskemig inte låta bli att länka längre. Nä, här kommer ett fantastiskt omnämnande i GP. Hepp.

Man är väl inte så där gammeldags ödmjuk och jantig av sig heller.

Recension av X-Men: the last stand

När filmen slutar står Wolverine framför Mutantskolan. Han lutar sig mot terrassräcket till den engelska herrgården i kolonialstil. Han är den ensamma mannen som förlorat kvinnan han älskar, som axlar sitt ok. Den rättrådiga mannen. Ett milt ljus över scenen. En gul nedåtgående sol. Ordningen är återställd, världen är räddad. Presidenten har utnämnt en mutant som utrikesminister och representant för USA. De olika folkslagen har närmat sig varandra, assimilering! Men Wolverine var tvungen att döda Jean på vägen, därför kan han inte vara riktigt lycklig. Så länge Jean styrdes av mutantskolans rektor Xavier, som isolerade hennes farligt starka jag Phoenix, så var hon hanterbar. Hennes blixtrande sugande sexualitet var under kontroll. Men när hon slog sig fri, då släppte hon loss sin sexualitet och under den Ilskan.

Ett milt ljus som faller över ägorna, den engelska herrgården som representerar en urgammal ordning. Rosorna som klättrar över fasaden. Där står han och lutar sig mot räcket och hon är död och världen är räddad från hennes okontrollerbara kraft. Så tonar filmen ut och publiken kan resa sig lättad från biostolarna.

Men jag, jag känner bara ilskan. Hur den far som ett serum genom kroppen, sprider sig genom fingrarna ut mot naglarna, fyller kroppen som stål. Ilskan är så mycket större eftersom jag lät mig luras. Jag släppte garden, det brukar jag inte göra med Hollywoodfilm. Dessa existentiella frågor om utanförskap, annorlundahet, extraordinära gåvor, kamp. Jag tyckte det var intelligent, välgenomfört.

Sedan dök Jean upp. Men hon var inte längre Jean, hon var kvinnan som steg upp ur vågorna. Jag drabbades av en känsla av eufori. Jag såg hennes ansikte framför mig. Inte en avbild av männen, inte en nidbild av männen. En kvinna i rött som vände sin blick mot männen och sa: Jag är något i egen rätt. Phoenix med det långa röda håret, med sin raka hållning, med sina skarpa kinder och munnen som ville äta upp världen.
Sen slet hon Xavier i stycken.

Var detta äntligen en film som problematiserade männens kontroll över kvinnans personlighet och sexualitet, där den starka kvinnan sliter sönder patriarken, gör sig fri, skapar ett nytt rike?

Men, nej. Från varje bildruta, från den mäktiga koloniala byggnaden, från Wolverines plågade ansikte, från den döda Xavier, från den svekfulla regissören som inte tar sin egen frågeställning på allvar, från filmbolaget och Hollywood, sprider sig det otäcka giftet. Visst, lika rättigheter åt mutanterna, så länge de är män. De avvikande ska få sin beskärda del. Men kvinnorna? De har ingen kontroll över sina förmågor, de är vilda känslodjur som inte klarar av makt, om deras sexualitet släpps lös äter de upp männen.

Phoenix med det långa röda håret, med sin raka hållning, med sina skarpa kinder och munnen som ville göra världen till sin.

Min ilska är som ett serum som gör mig odödlig, osårbar, den flyter genom kroppen, ut genom fingrarna, till naglarna. Jag blir mutant, än värre, jag blir Phoenix. Jag är en okontrollerbar styrka. Det är inte ens säkert längre att jag kommer välja Xaviers väg, att förändra förutsättningarna för de mina genom kommunikation och protest, kanske väljer jag Magnetos väg: en våldsam revolution.

Nej. Jag väljer Phoenix väg. Jag låter annorlundaheten inta kroppen. Jag vägrar assimileras. Jag skapar mitt eget rike.

VILDDJUR

Betty Boom Boom vill skriva om något som har huggtänder och raggig päls. Något som smyger i buskagen och gillar att sätta tänderna i segt kött. Slita å slänga! Slita å slänga!

Betty Boom Boom vill skriva om något som gillar att smita fram över savannen och hoppa på det som är försvarslöst och svagt. Ouiiiiiiii!

BettyBoom Boom vill skriva om den blå himlen, solstänken i ögonen, musklerna som tänjer sig, elakheten som en frisk vind, huden som går ända in till hjärtat. Benen. Brosket.

Betty Boom Boom hukar vid buskarna, spetsar tänderna, morrar.

Tacka En Vän Om Dagen Så Mår Du Bra i Magen

Jag känner ofta, alltid, jämt, när jag precis skrivit ett inlägg på bloggen, att jag inte alls håller med mig själv. Nä, jag tycker tvärt om. Jag stör mig på min egen stelbenthet. Att jag sett ett problem ur bara ena vinkeln och inte ur andra. Och så vill jag skriva om hela stycket. Och helst be om ursäkt också. Men sen så kommer en sån vacker fågel som Martin och skriver ett inlägg som får mig att tänka... att fundera... att reflektera. Varje stor fråga är som en pågående terapi, man kommer aldrig in till kärnan, man avtäcker bara fler möjligheter, fler ingångar. Och vid varje tidpunkt för ett stort genombrott, hur varaktigt det än må vara, känner man upplysningens starka låga inom sig. That´s right!

tillägg till nedanstående

Nu tänker jag: men herregud, form är ju viktigt. Till exempel är en makaron utan sin form bara spagetti. När är form kreativitet och inte feghet?

Wicked Game

Det här inlägget ska handla om form. Om att jag alltid när jag får dåligt självförtroende inriktar mig på en texts form (som en flicka stirrar på badrumsvågen eller en shoppingnarkoman på modetidningarna) snarare än dess innehåll. Det var det första jag gjorde när jag öppnade min blogg igår. ”Gud så det kränger och svajar”, tänkte jag äcklat, ”och kolla på den där metaforen, den är ju svulstig som jag vet inte vad… som en stor spya mitt i texten. [panik]” och ”Men allra värst är den där tonen, så klämkäck och pubertal.”

Form är en nödvändighet och en återvändsgränd på samma gång. Formen stannar upp och gör en fokuserad på petitesser, på att putsa och putsa, gå ner de där extra kilona, ha den där perfekta tröjan med smala hängslen. När man stirrar på en fläck tappar man synen, men när man lyfter blicken ser man helheten.

En av sakerna man lär sig med åldern är att man är likare sig själv än vad man tror. Det där ”form” (eller yta) som ska vara så viktigt, det har oftast störst betydelse för en själv och för några få perfektions fixerade andra. Oavsett om jag freakar loss, håller stenhårt på min stil, försöker vara klämkäck eller poetisk, så är det samma flod som flyter därunder. Transformationen är inte total. Jag finns alltid med i allt jag gör. Beror det på att den där besattheten av formen, perfektionismen, tagit sig så djupt in i mig att den numera är en del av mig? Kanske. Den delen kallas hantverk (inom skrivandet), eller självförtroende på vissa områden. Men det finns också en ton, en stämma, något ogripbart något som känns igen över tid.

När jag gick på Väddö Folkhögskola och ägnade mig åt konst ett år efter gymnasiet upptäckte jag en sak som var rolig. Vilka målare jag än härmade, Kahlo eller Grünewald, vilka typ av tavlor jag än målade, så förblev färgskalan den där ljusa pastelliga som jag alltid använde.
Och så var det för alla.
”Nu har jag verkligen gone crazy” sa Jenny Andersson och när man tittade på hennes tavla så såg den likadan ut som alla andra hon målat så att man var tvungen att ljuga: ”Ja herregud!”