Dystra Utrop

Man vaknar med huvudvärk, en sån huvudvärk som vilar över frontalloben, medkänslans centrum. Man äter fralla, dricker kaffe och läser en novell av Lars Jacobsson som handlar (kanske) om en kvinna vars make åker runt i U.S.A. och fryser in sperma. Som ett försök att undfly döden. (Maken är soldat.)

Dagen innan har man (som vanligt) blivit onödigt arg och onödigt gråtfärdig. "Men jag förstår inte varför du blir så kall på rösten?" sa familjemedlemmen. "Jag blev inte kall på rösten". Den tunga stämningen klibbar fast vid kroppen som ett oväder.

När han vaknade satt man framför datorn och beställde biljetter till Malmö för att besöka vänner. Dystra utrop, hårda rörelser mot tangentbordet. När han sa något (vad det nu var) svarade man att man faktiskt tycker bäst om vänner i början av bekantskapen. För då är man själv så där sprallig och rolig. Men efter ett tag börjar det krackelera, man blir tråkigare, stirrar framför sig medan man dricker sin kopp kaffe. Och man frågar sig hur andra står ut med en, om de överhuvudtaget trivs i ens sällskap eller om de sitter där och tycker illa om en i tysthet.

Och att man tyckte det var så obehagligt att besöka vänner förr, eller att få besök, att man drabbades av en vansinnig panik, blev illamående, längtade hem. För att man inte stod ut med sin egen förtvivlade tråkighet.

Han skrattar, han vänder sig på sidan i sängen, han säger: du är rolig du.

-Varför då?

-För att det är humor. Eller hur? Du skojar?
(Han är invirad i täcket, ansiktet är sådär mjukt som när sömnen precis lyft sin hand från det.)

-Både och.

-Nu blir det bara ännu roligare när du säger så.

Och man kan inte låta bli att skratta.