När jag rotade i soporna fann jag en pärla

I min bostadsrättsförening finns ett pappersinsamlingsrum där jag brukar rota fram gamla DNkultur, som den fattiga DNkulturknarkare jag är. (Som så många andra i Sverige är jag rik och fattig på samma gång).

God skörd. Hittade tre DNkultur. Slog upp en tidning från 24 maj och drogs rakt in i en essä om skrivande av Annie Dillard. Jonas Thente hade översatt ett stycke ur hennes "The writing life" . En bok som med tanke på utdraget måste vara fantastisk. Men själv tycker hon tydligen inte att den är så fantastisk. Hon kallar den en petitess, skriven för vänner och bekanta med skrivkramp. Bara det får mig att vilja läsa henne, men jag är redan uppeldad av förväntan efter att hon sagt att hon "skriver för smarta, gamla människor och inte för korkade unga människor."

"Annie Dillard sammanfattar allt det bästa i den amerikanska traditionen - med särskild känsla för att göra naturvetenskap till stor litteratur och en så långt gången demokratisk estetik att hon behandlar stenar, mätarlarver och människor som i princip lika mycket värda. I alla fall lika intressanta." skriver Jonas Thente slutligen i den bifogade krönikan och jag måste bara läsa hennes böcker!

Utdrag ur utdraget:
"Du skriver allt du har upptäckt i slutet av raden av ord. Raden av ord är en fiberoptisk lampa, flexibel som en vajer. Den lyser upp stigen precis framför den känsliga spetsen. Du sonderar med den, ömtålig som en larv.

Få anblickar är så absurda som den av en mätarlarv som lever sitt korkade liv. Jag ser ofta en sorts mätarlarv: en tunn, ljusgrön sak, blek och smal som en blodåder, en tum lång och uppenbarligen fullständigt otjänlig för livet i denna värld. Den tillbringar sina dagar i ständig panik.

Varje mätarlarv jag sett, har fastnat på långa grässtrån. Den olycksaliga larven hänger från grässtrået och kastar sitt huvud fram och åter, som om den jämrade sig. Vad! Ingen fortsättning? Dess bakre fotpar klänger fast i strået, de tre främre paren vispar omkring i luften, uppenbarligen i försök att finna fotfäste. Vad? Ingen fortsättning? Vad? Den söker i hela vida världen efter resten av det grässtrå den har framför näsan. Med tur som en tokig vidrör den strået. Frambenen hakar fast, den lyfter och böjer sin tum och placerar bakbenen precis bakom frambenen, hystar ut överkroppen i tomheten och får panik igen. Vad! Ingen fortsättning? Världens slut? Och så vidare till dess att den faktiskt når stråets spets. Vid det laget kan dess blotta vikt böja strået mot ett annat strå. Dess apokalyptiska böner får ståret att vaja och kollidera med något. Jag har sett det många gånger. Den blinda och desperata tokskallen lyckas ta sig från ett strå till ett annat, som den hysteriskt kommer att bestiga under åtskilliga timmar. Varje steg för den ju till universums kant. Och nu - Vad! Ingen fortsättning? Världens slut? Ah, här är ju marken. Vad! Ingen fortsättning? Gulp!"

Varför har jag nu då inte länkat citaten som en bloggare, istället för att skriva in alla utdrag? Jo, för att Annie Dillard-artikeln inte gick att finna i DNs nätupplaga. Så om du har ett tidningsinsamlingsrum på din gård så rekommenderar jag att kasta dig ner i det gröna arkivet och rota, för den här essän gjorde mig alldeles lycklig !