Recension av tegelstentidskriften OEI

#22 #23: ELEKTROEI

Jag står utanför vårt hem, en stor villa. Bredvid mig står OEI. Jag iakttar hur OEI böjer sig ner och lyfter en hand med småsten från uppfarten. Sedan beskriver OEI gruset för mig, återger blänket av himmel i stenens skifferpartier, smutsen som måste borstas bort. OEI fortsätter med att bjuda in en gruspoet som får slänga ur sig grustankar, refererar till en grusforskare, hänvisar till en gruskonstnär som forslat ett berg av granit till ett galleri. Ett tag diskuterar OEI stenpoetik med hjälp av fragment skrivna av småstenen själv.

Och hela tiden står det där huset där. OEI ger det inte en blick. Själv kan jag inte sluta stirra på de spegelsvarta fönstren. Jag får en känsla av att något stort och viktigt går OEI förbi, själva sammanhanget, och det säger jag också till OEI.

På det svarar OEI: Sammanhanget är gjort, det är sammagamla om och om igen. Det är episka berättelser och ingenting nytt. Fragmenten däremot, de är fulla av möjligheter.

På det svarar jag: Men sammanhangen är hemligheten till varför en blomma växer upp ur sin lök år efter år. Sammanhanget är själva kittet som får allt att röra sig, gå isär och ändå hålla ihop.

OEI: Kittet är inte poesi. Mellanrummen är poesi.

Jag: Dramaturgi och berättelser, ett berättande, fyller en funktion för att de länkar ihop skeenden, ger mig en känsla av liv. Era fragment ger mig en konstig känsla av brist på liv.

OEI (lite högdraget): Det är ett nummer som handlar om datorer, om artificiell intelligens. Det är därför det heter ELEKTROEI. Det ska inte kännas liv.

Jag: Då har jag väl drabbats så hårt av ert uppsåt att det smärtar, i hjärnvindlingarna. Som en annalkande huvudvärk.