Det här inlägget ska handla om form. Om att jag alltid när jag får dåligt självförtroende inriktar mig på en texts form (som en flicka stirrar på badrumsvågen eller en shoppingnarkoman på modetidningarna) snarare än dess innehåll. Det var det första jag gjorde när jag öppnade min blogg igår. ”Gud så det kränger och svajar”, tänkte jag äcklat, ”och kolla på den där metaforen, den är ju svulstig som jag vet inte vad… som en stor spya mitt i texten. [panik]” och ”Men allra värst är den där tonen, så klämkäck och pubertal.”
Form är en nödvändighet och en återvändsgränd på samma gång. Formen stannar upp och gör en fokuserad på petitesser, på att putsa och putsa, gå ner de där extra kilona, ha den där perfekta tröjan med smala hängslen. När man stirrar på en fläck tappar man synen, men när man lyfter blicken ser man helheten.
En av sakerna man lär sig med åldern är att man är likare sig själv än vad man tror. Det där ”form” (eller yta) som ska vara så viktigt, det har oftast störst betydelse för en själv och för några få perfektions fixerade andra. Oavsett om jag freakar loss, håller stenhårt på min stil, försöker vara klämkäck eller poetisk, så är det samma flod som flyter därunder. Transformationen är inte total. Jag finns alltid med i allt jag gör. Beror det på att den där besattheten av formen, perfektionismen, tagit sig så djupt in i mig att den numera är en del av mig? Kanske. Den delen kallas hantverk (inom skrivandet), eller självförtroende på vissa områden. Men det finns också en ton, en stämma, något ogripbart något som känns igen över tid.
När jag gick på Väddö Folkhögskola och ägnade mig åt konst ett år efter gymnasiet upptäckte jag en sak som var rolig. Vilka målare jag än härmade, Kahlo eller Grünewald, vilka typ av tavlor jag än målade, så förblev färgskalan den där ljusa pastelliga som jag alltid använde.
Och så var det för alla.
”Nu har jag verkligen gone crazy” sa Jenny Andersson och när man tittade på hennes tavla så såg den likadan ut som alla andra hon målat så att man var tvungen att ljuga: ”Ja herregud!”
Form är en nödvändighet och en återvändsgränd på samma gång. Formen stannar upp och gör en fokuserad på petitesser, på att putsa och putsa, gå ner de där extra kilona, ha den där perfekta tröjan med smala hängslen. När man stirrar på en fläck tappar man synen, men när man lyfter blicken ser man helheten.
En av sakerna man lär sig med åldern är att man är likare sig själv än vad man tror. Det där ”form” (eller yta) som ska vara så viktigt, det har oftast störst betydelse för en själv och för några få perfektions fixerade andra. Oavsett om jag freakar loss, håller stenhårt på min stil, försöker vara klämkäck eller poetisk, så är det samma flod som flyter därunder. Transformationen är inte total. Jag finns alltid med i allt jag gör. Beror det på att den där besattheten av formen, perfektionismen, tagit sig så djupt in i mig att den numera är en del av mig? Kanske. Den delen kallas hantverk (inom skrivandet), eller självförtroende på vissa områden. Men det finns också en ton, en stämma, något ogripbart något som känns igen över tid.
När jag gick på Väddö Folkhögskola och ägnade mig åt konst ett år efter gymnasiet upptäckte jag en sak som var rolig. Vilka målare jag än härmade, Kahlo eller Grünewald, vilka typ av tavlor jag än målade, så förblev färgskalan den där ljusa pastelliga som jag alltid använde.
Och så var det för alla.
”Nu har jag verkligen gone crazy” sa Jenny Andersson och när man tittade på hennes tavla så såg den likadan ut som alla andra hon målat så att man var tvungen att ljuga: ”Ja herregud!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar