2006-05-11
Tacka En Vän Om Dagen Så Mår Du Bra i Magen
Jag känner ofta, alltid, jämt, när jag precis skrivit ett inlägg på bloggen, att jag inte alls håller med mig själv. Nä, jag tycker tvärt om. Jag stör mig på min egen stelbenthet. Att jag sett ett problem ur bara ena vinkeln och inte ur andra. Och så vill jag skriva om hela stycket. Och helst be om ursäkt också. Men sen så kommer en sån vacker fågel som Martin och skriver ett inlägg som får mig att tänka... att fundera... att reflektera. Varje stor fråga är som en pågående terapi, man kommer aldrig in till kärnan, man avtäcker bara fler möjligheter, fler ingångar. Och vid varje tidpunkt för ett stort genombrott, hur varaktigt det än må vara, känner man upplysningens starka låga inom sig. That´s right!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Betty: när du känner för att be om ursäkt och deleta, och att du bara berört ngt ur ETT perspektiv: tänk så mycket enklare det blir att skriva, om man låter sig själv välja en synvinkel åt gången!
Jag menar, Toni Morrison må behandla sina ämnen ur många personers perspektiv, och ta upp alla tänkbara aspekter, men en åt gången, åtminstone. Många blogginlägg små, etc. Alltså, det du skriver här bildar ju också med tiden en större helhet, liksom vad Martin skrev om din OEI-recension.
Tjena Delia och LeBombe!
Det är väldigt sant att ett perspektiv måste tala till punkt annars har man bara ett virrvarr. Ibland är det vad som händer när ångest kommer, allt sönderdelas och man får inte grepp om något. Så, mod Betty Boom Boom, folk får tycka vad de vill.
Måste läsa Trinh förrästen, hon verkar onekligen som något för mig!!
Skicka en kommentar