Ett samtal med Den Älskade

Betty B.B. ligger återigen i soffan med näsan och munnen tryckt mot Den Älskades hals (doften som är som ett streck in genom näsborrarna, ner i magen, in i tarmarna, en sammanblandning).
- Jag har ingen stark jagkänsla, säger hon så efter en stunds tystnad: Alltså, jag kan inte släppa tanken på vad andra tycker. Jag vill bara ställa mig in, anpassa mig.
- Men det behöver du väl inte...
- Och skrivandet. Det är fortfarande som när jag var liten. Fantasier, ett sätt att gömma sig i drömmar.
- Så är det väl för alla...
-Jag menar inte så. (Själva tanken att det skulle vara som för alla andra är kränkande för Betty B.B.) Jag menar mer att det är ett sätt att slippa vara i det odefinierade.
- Vadå odefinierade? frågar Den Älskade oförstående, kanske lite uttråkad, men fortfarande vänlig.
- Där man är inuti sitt liv, inte tittar på det utifrån. Inifrån sig själv finns inga defnitioner om vad man gör, om det är bra eller dåligt, coolt eller nördigt.
- Så du menar att du är en skådespelare i ditt eget liv? Det låter ju farligt.
-Jo, säger Betty B.B., jo så är det nog, och själva sorgligheten stiger henne upp i halsen, pressar fram tårar i ögonen. Den Älskade skrattar till, van:
- Gråter du nu?
- Ja, säger Betty B.B. allvarligt.
- Såja såja, säger Den Älskade.