Tjärdalen

Där satt man, alldeles stinn av det egna romanprojektets betydelse, uppe i det övre taknocksrummet i den faluröda trälängan. Solen sken in genom fönstren, mossan utanför glödde, några ensamma tallar fick stå som fästpunkter för blicken. De fyra kvinnorna i den litterära klubben ÖronIngaÖron stirrade så sällsamt ner i pappersbunten och diskuterade ingående. Med utbrott för skrattens lättnad, som svällde och pöste likt en deg! Pouff, ouff, upp i luften! Ha, ha! Slutna ansikten och... Tjoff, donk, ner i byttan igen. Kavlas allvarligt och hårt under värkande händer.

Så en rynkad panna, en röst som försöker gripa om invändningen:
Jag känner mig lurad när berättarrösten kan gå in i en annan karaktär sådär, som om den känner honom också, sa Vendela från fönsterfåtöljen och satt alldeles rak när hon fortsatte:
Det är en fråga om tillit. Jag litar så mycket på rösten för att den känner Anna Braun utan och innan, den kommer så långt inifrån henne. Så det är som att jag blir lurad när den kan gå in i Michaelis också.
Elin, i fåtöljen mittemot, tvärtemot:
Det är ett av de bästa styckena i boken, tycker jag.
Jo, det är bra, men det bryter av för mycket.

Och där satt man i soffan mittemot, den som hade en sån vacker kudde, slingertyg inköpt på IKEA, för att inte tala om fåtöljtyget mittemot!. Vattenflaskan i plast framför sig på bordet. Tvångsmässiga klunkar då och då, som för att dölja ansiktet och nervositeten. Hålla sig i rörelse. Ett litet flin bara, för det där fina som Elin sa som stänker upp på armarna och på bröstet så att det värmer. Men också för att visa Vendela att detta är bra tankar, de ska filtreras och ordnas. Lyftas och vädras. Och att inte tar man illa emot av lite invändningar, de är bara konstruktiva! För den som inte har läst manuset innan, dens tankar är extravärda.

Och mat i grillen, paprikor med mörka streck efter gallret, som rapp i rödhuden. Marinader som dryper av olja, buljong en skvätt vinäger... Pastasallad med lök och saltgurka i ett lerfat. Paj med fetaost och spenat som rörts till en barnmatsliknande röra som mosas mjukt mot gommen efter gräddning. Och luta sig mot trädgårdsmöblerna och skratta, med rödvinet och vattnet.

Och Tjärdalen, av Sara Lidman? Har ni läst den?
Åh, den är fantastisk!
När man läser den så tänker man, vad är det för mening med att skriva!
Ja, att det är en debut! En sån stor bok!
Ja, den täcker in allt.
Allt!

Så går sommaren mot sin ände och varje dag velar man ifall det är dags att ta in krukväxterna från gården innan den första kölden berövar en fönstersällskapet. Och man har varit på biblioteket och särskilt letat fram den där boken, Tjärdalen, den bara dök upp i huvudet när man sökte något att läsa. Så sitter man där uppuffad mot kuddarna i soffan en morgon, med kaffeblasket bredvid sig, och slår liksom hänsynslöst mellan sidorna, letar fel och brister, vojnar med huvudet, suger in läppen, lite surt. Och dialekten och ordvrängningara, är det inte lite segt i längden? Jag tycker allt det blev lite långsamt och tråkigt att läsa!