När filmen slutar står Wolverine framför Mutantskolan. Han lutar sig mot terrassräcket till den engelska herrgården i kolonialstil. Han är den ensamma mannen som förlorat kvinnan han älskar, som axlar sitt ok. Den rättrådiga mannen. Ett milt ljus över scenen. En gul nedåtgående sol. Ordningen är återställd, världen är räddad. Presidenten har utnämnt en mutant som utrikesminister och representant för USA. De olika folkslagen har närmat sig varandra, assimilering! Men Wolverine var tvungen att döda Jean på vägen, därför kan han inte vara riktigt lycklig. Så länge Jean styrdes av mutantskolans rektor Xavier, som isolerade hennes farligt starka jag Phoenix, så var hon hanterbar. Hennes blixtrande sugande sexualitet var under kontroll. Men när hon slog sig fri, då släppte hon loss sin sexualitet och under den Ilskan.
Ett milt ljus som faller över ägorna, den engelska herrgården som representerar en urgammal ordning. Rosorna som klättrar över fasaden. Där står han och lutar sig mot räcket och hon är död och världen är räddad från hennes okontrollerbara kraft. Så tonar filmen ut och publiken kan resa sig lättad från biostolarna.
Ett milt ljus som faller över ägorna, den engelska herrgården som representerar en urgammal ordning. Rosorna som klättrar över fasaden. Där står han och lutar sig mot räcket och hon är död och världen är räddad från hennes okontrollerbara kraft. Så tonar filmen ut och publiken kan resa sig lättad från biostolarna.
Men jag, jag känner bara ilskan. Hur den far som ett serum genom kroppen, sprider sig genom fingrarna ut mot naglarna, fyller kroppen som stål. Ilskan är så mycket större eftersom jag lät mig luras. Jag släppte garden, det brukar jag inte göra med Hollywoodfilm. Dessa existentiella frågor om utanförskap, annorlundahet, extraordinära gåvor, kamp. Jag tyckte det var intelligent, välgenomfört.
Sedan dök Jean upp. Men hon var inte längre Jean, hon var kvinnan som steg upp ur vågorna. Jag drabbades av en känsla av eufori. Jag såg hennes ansikte framför mig. Inte en avbild av männen, inte en nidbild av männen. En kvinna i rött som vände sin blick mot männen och sa: Jag är något i egen rätt. Phoenix med det långa röda håret, med sin raka hållning, med sina skarpa kinder och munnen som ville äta upp världen.
Sen slet hon Xavier i stycken.
Var detta äntligen en film som problematiserade männens kontroll över kvinnans personlighet och sexualitet, där den starka kvinnan sliter sönder patriarken, gör sig fri, skapar ett nytt rike?
Men, nej. Från varje bildruta, från den mäktiga koloniala byggnaden, från Wolverines plågade ansikte, från den döda Xavier, från den svekfulla regissören som inte tar sin egen frågeställning på allvar, från filmbolaget och Hollywood, sprider sig det otäcka giftet. Visst, lika rättigheter åt mutanterna, så länge de är män. De avvikande ska få sin beskärda del. Men kvinnorna? De har ingen kontroll över sina förmågor, de är vilda känslodjur som inte klarar av makt, om deras sexualitet släpps lös äter de upp männen.
Sen slet hon Xavier i stycken.
Var detta äntligen en film som problematiserade männens kontroll över kvinnans personlighet och sexualitet, där den starka kvinnan sliter sönder patriarken, gör sig fri, skapar ett nytt rike?
Men, nej. Från varje bildruta, från den mäktiga koloniala byggnaden, från Wolverines plågade ansikte, från den döda Xavier, från den svekfulla regissören som inte tar sin egen frågeställning på allvar, från filmbolaget och Hollywood, sprider sig det otäcka giftet. Visst, lika rättigheter åt mutanterna, så länge de är män. De avvikande ska få sin beskärda del. Men kvinnorna? De har ingen kontroll över sina förmågor, de är vilda känslodjur som inte klarar av makt, om deras sexualitet släpps lös äter de upp männen.
Phoenix med det långa röda håret, med sin raka hållning, med sina skarpa kinder och munnen som ville göra världen till sin.
Min ilska är som ett serum som gör mig odödlig, osårbar, den flyter genom kroppen, ut genom fingrarna, till naglarna. Jag blir mutant, än värre, jag blir Phoenix. Jag är en okontrollerbar styrka. Det är inte ens säkert längre att jag kommer välja Xaviers väg, att förändra förutsättningarna för de mina genom kommunikation och protest, kanske väljer jag Magnetos väg: en våldsam revolution.
Nej. Jag väljer Phoenix väg. Jag låter annorlundaheten inta kroppen. Jag vägrar assimileras. Jag skapar mitt eget rike.
Nej. Jag väljer Phoenix väg. Jag låter annorlundaheten inta kroppen. Jag vägrar assimileras. Jag skapar mitt eget rike.
3 kommentarer:
Fan vad härligt med Buffy-citatet. Jag har aldrig sett Buffy, men den verkar subversiv (heter det så? jag gillar klangen).
Jag har sett V och den är schyst, men det var något med den som kändes... ja, kanske var det det. Jag kände att det inte alls hängde ihop att den manliga hjälten skulle lära upp Natalie genom att tortera henne. Att han vet vad som är rätt för henne, han som är äldre och visare, att han vet hur hon ska kontrollera sina känslor och bli fri. Det känns som en unken retorik. Jag tyckte hela den filmen slogs med sin ytlighet. Och du har rätt, det störde mig att hon förlät honom. Även om det känns starkt med en film som predikar folkets makt. Hrm, tror jag återvänder till den här konversationen, ska bara ha lite skola nu.
(Du har inte sett den? Fast du vet vad den handlar om?)
Intressant det där med exorsisten... Å ena sidan borde man ju inte förvånas över att sådana filmer, skräck, science fiction, superhjältar, är så stereotypa. De är ju nästan alltid superkommersiella filmer. Å andra sidan igen rymmer sådana genréer en möjlighet att göra något helt annat, de utger ju sig för att skildra en alternativ värld, att det blir nästan som ett svek när man känner igen samma gamla underliggande maktstruktur.Det blir så tydligt propaganda när man döljer sådana strukturer under färgglad underhållning. Säkert omedvetet, men propaganda non the less.
Skicka en kommentar