*
Nyss var det ett skirt ljus över nejden, nu skjuter svarta fåglar fram som pilar
Träden står stilla och avklarnade, en gren vajar sin hand. Hälsar
Om bara några timmar ska det ätas och käkas och malas, tuggorna ska svälla, tänderna ska gnidas, maten ska bilda fasta punkter
Inuti konsten vilar känslan av överlevnad
Inuti överlevnaden vilar en grund känsla av stillastående
Och domkraften höjer och sänker bilen, om och om igen är bilisten tvungen att stanna för det punkterade däcket
Det är en långsam stilla färd rakt fram, mot slutet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vet du Betty B,
att Blod (trots vissa enträgna gamla stötars fortsatta påståenden) inte är ett dugg tjockare än vatten?
Nej för du vet,
jag tror att vattnet i sin tunnhet, vattnet i sin flyktighet, vattnet som kan förångas på en sekund om man inte varsamt reglerar temperaturen,
kräver det som vänskap kräver.
Blod kräver inget alls.
Blod finns och pulserar, tar sina rundor i kroppen och vi vet knappt att det händer för vi tänker på annat.
Blod är min far och min syster.
Men du Betty B, du är mitt vatten.
Och bilden på dig being yourself är oslagbar.
Poeten (POETEN!) som enträget fortsätter sin självhävdelse retar min stridslystnad.
Vad ska jag göra med honom, tycker du, Betty B?
/A. J. Knivkastare
Å fru/fröken/mamsell Knivkastare!
Nu när du säger det, att vara ett vatten har alltid varit min största vilja! Endast vattnet får blöta stranden, tränga in mellan kornen, för att sedan dra sig ut i stilla kontemplerande, upplösas i himlens blå. För att i nästa sekund frasande bubblande i exalterat skick, kasta sig ohämmat in över jorden igen!
Också du är ett vatten, en bäck, en strömfåra, där stenarna virvlar, tunga och glänsande, lätta och rasslande, där man kan sträcka ner handen och fånga upp de märkligaste ting, blänkande av din tanke.
Vad skulle man göra utan sådana fångster, utan det glittret på vågorna?
Av vatten hålls kroppen levande, av blod allena dör hon. (Men av vatten endast, finns heller ingen kropp.)
Och Poeten!! Han med stort P! Där halvcirkeln på bokstaven är det pompösa bröstet och strecket den spikraka ryggen som rider Poesin i full fart över nejden. En sån som vill få poesin att frusta och skvätta saliv på publiken. Vad spelar det för roll vad som sägs, bara de blir blöta! Blöta!
Så trött jag är på denna eviga kapplöpning.
Varför inte hålla in hästen, kliva av, böja sig ner till gräset, studera den blödande fradgan i djurets mun, lyfta huvudet och blunda?
Varför är det ständigt de som står stilla i gräset och lyssnar som ska kliva undan, när det ridande vidundret kommer? Kasta stycken av kött till honom medan han passerar, så att han kan svälla ytterligare? Så han inte blir kinkig och känner sig ensam, däruppe med blåsten i håret?
1. Man bör åtminstone icke ge Poeterna mera kött
2. Man bör åtminstone icke flytta sig ur vägen när dessa kommer frustande och stånkande och krängande med sina tjusiga hår
3. Man bör åtminstone icke försöka prata deras hackiga och intetsägande tungomål, som så ofta tränger upp i ens egen mun då de lyckas få en att skämmas över ens egna ord och böjelser
4. Man bör om möjligen ge sin egen version av saker och ting, icke för att ändra något, men för att ändra sig själv. Så att man står rakare.
5. Man bör studera världen som om den är ens egen, där en fluga rör sig från ena kanten till den andra, ivrigt transpirerande och hohohoande.
Dessa är de enda råd Betty B.B. kan ge dig, kära vattensyster!
... med allt detta vill jag bara säga att du skriver så vackert...
Skicka en kommentar