Ur Kommentaren till Vattensystern

*

Och Poeten!! Han med stort P! Där halvcirkeln på bokstaven är det pompösa bröstet och strecket den spikraka ryggen som rider Poesin i full fart över nejden. En sån som vill få poesin att frusta och skvätta saliv på publiken. Vad spelar det för roll vad som sägs, bara de blir blöta! Blöta!

Varför inte hålla in hästen, kliva av, böja sig ner till gräset, studera den blödande fradgan i djurets mun, lyfta huvudet och blunda?

Varför är det ständigt de som står stilla i gräset och lyssnar som ska kliva undan, när det ridande vidundret kommer? Kasta stycken av kött till honom medan han passerar, så att han kan svälla ytterligare? Så han inte blir kinkig och känner sig ensam, däruppe med blåsten i håret?

1. Man bör åtminstone icke ge Poeterna mera kött
2. Man bör åtminstone icke flytta sig ur vägen när dessa kommer frustande och stånkande och krängande med sina tjusiga hår
3. Man bör åtminstone icke försöka prata deras hackiga och intetsägande tungomål, som så ofta tränger upp i ens egen mun då de lyckas få en att skämmas över ens egna ord och böjelser
4. Man bör om möjligen ge sin egen version av saker och ting, icke för att ändra något, men för att ändra sig själv. Så att man står rakare.
5. Man bör studera världen som om den är ens egen, där en fluga rör sig från ena kanten till den andra, ivrigt transpirerande och hohohoande.

Dessa är de enda råd Betty B.B. kan ge dig, kära vattensyster!

*