Själen är grund

*

Om en halvtimme är solen uppe
borta vid höghusen på berget
Nu lyser lampor som underliga reflexer
över mörkret
Nu fyller mörkret ut konturerna, svänger sig tungt upp mot
takåsarna, ut i trädens fingrar
Nu trycker mörkret ihop marken som en istid,
och träd går under av tyngden
Nu svävar lamporna som reflexer av något inre
omöjliga att fånga

Och bilderna sätter inget i rörelse.
Den som önskade sig rörelse! Svepande gester!
Utkast och skratt att slå mot fönsterrutorna
Den som önskade sig ett virvlande sinne
glupskt, hungrigt, framfusigt, en lekande sparv,
en tumlande hund, en daggmask som svettar sig fram i jorden.
Den som önskade sig ett inre stämjärn
att sättas i rörelse,
svaja svänga låta blända
bländas
så rör sig fingrarna svagt efter slipningen
en metallisk känsla av vibrationer
metallplattan inuti kroppen som satts i svängning
(men vibrationsskador)

Den som önskar sig ett brusande hjärta, ett brushuvud!
Som virvlar därute ovanför mörkret, sticker den runda magen mot
takåsarna, doppar sig i världen
Så lyfter sig sakta huskropparna ur mörkret,
fasaden lättar
En gavel börjar titta, ljusa plankor
Men själen är grund
plattan inuti sätts ej i rörelse
Utsikten är en bild
Beståndsdelar och fläckar
delat och huggskott, fallande gester