Jag Tror På Lekarna

Idag ska jag bjuda dig på apelsin!
Ja! JA!
En stor och härlig apelsin, rund och välkommen i handen. Den passar bäst i det hålrum du har mellan handflatorna!
Ja! JA! Den ska vara stor som en boll!
Nja, mer stor som en liten Boll.
Stor som en liten boll menar jag!
Och denna apelsin ska vara dig kär, rund och go och uppmärksam. Den ska luta sitt huvud mot ditt huvud, den ska lyssna på dina tankar, den ska uppfylla ditt tomrum på ett exemplariskt sätt.
Ja, ja! På ett exemplariskt sätt!
Och den ska var dig evigt trogen ända tills den skrumpnar.
Ja, ända tills den skrumpnar.
----
Och sen då?
-----
Och sen då, vad händer då med min apelsin?
Sen är din apelsin borta, förstår du. Det är väl alldeles tydligt?
Vad händer då med mitt tomrum?
Jamen det är väl bara att sluta handflatorna, och låtsas att du aldrig märkte av att det fanns en plats där tidigare.
Ska jag inte minnas min apelsin?
Du gör ju som du vill, men det kan vara klokast att glömma den.
Ska jag glömma den helt?
Om det passar dig, ska du glömma din apelsin så helt och fullt som om den aldrig existerat.
Har den då aldrig existerat?
Det vet du väl bäst själv, men gul färg är ju så vanlig. Den finns på trafikskyltar och på himlen när solen går ner, kanske har du inbillat dig allt.
Har jag inbillat mig allt?
Ja kanske önskade du dig en apelsin så intensivt att du föreställde dig en i dina händer, vad vet jag.
Men jag såg den alldeles tydligt, den var rund och go.
Häng nu inte upp dig på detta. Det finns annat att tänka på.
Men min apelsin?
Nu pratar vi om något annat, tycker jag, så vi inte blir alldeles dystra.