Domliga, Somliga, Domdärna!

Betty B.B. har hittat tillbaka till sitt folk. Det kan tyckas underligt, sorgligt rent av, att en gång i förståne förlora sitt folk. Men just så sorgligt är det. Under en massa herrans år så ville Betty B.B. inte vara något annat än en slät kropp med ett glänsande leende, hon ville vara en Surfarflicka på livetsvåg.

Men, och detta är berättelsen om en spårvagnsfärd, detta var vad Betty B.B. kom att tänka på igår när hon tittade ut genom fönstret på väg förbi svingeln. Hon tänkte på alla människor som inte är sådana, de där människorna som har något mjukt över sina ansikten, och vars kinder rodnar lätt. Hon tänkte på deras vänliga ögon när de tittar på Betty B.B. De människorna man inte vill såra, de människor man vill sänka blicken och tala stilla till. De människorna där livet är trögt och processartat, inte något Surfande här inte.

Där satt Betty B.B. på spårvagnen. Hon hade händerna i knäet. Hon stirrade ut på de där tegelhusen, hon hade ett gäng unga killar till vänster, med skägg och skrapande röster. Hon fylldes av en svag värme över alla dessa människor som är mjuka och vänliga och tilltrasslade, de som vill väl, de som inte surfar, de som stannar. Ja, en av dem är jag, tänkte hon. Och det var ett litet kittlande i halsen, ett litet kittlande i magen.

Vad glad jag är att jag insett vilka som är mitt folk, tänkte Betty B.B. och kände stundens storhet. '
Vad glad jag är att jag inte hetsar efter de Coola och de Hippa, att jag inte behöver köpa de häftigaste jeansen och den snyggaste toppen och klä mig fräckt och fartigt. Vad glad jag är att jag får gå och lägga mig vid tio, att jag får erkänna mina svagheter, gråta en skvätt när det vill sig.

Och hon tittade ut på teglet som passerade utanför fönstret, på solen som höll på att gå ner, och det var som om själva solens mjuka avrundade strålar tog plats inuti. Så lite det finns att kämpa för, hur mycket det finns att leva för.