Bettyboomboom

Tiden löper som ett streck - rusar

2007-11-14T07:23:00.001+01:00

*

Och dagen randas och faller
Och dagen randas och faller
Och dagen randas och faller

Andningen är en hästs - i flykt

Hjärnan själv tycks yra
virra fram och tillbaka, stirra sig blind
falla omättligt över i frosserier
samtidigt ligga blek och skaka

*

Ur Kommentaren till Vattensystern

2007-11-04T07:46:00.000+01:00

*

Och Poeten!! Han med stort P! Där halvcirkeln på bokstaven är det pompösa bröstet och strecket den spikraka ryggen som rider Poesin i full fart över nejden. En sån som vill få poesin att frusta och skvätta saliv på publiken. Vad spelar det för roll vad som sägs, bara de blir blöta! Blöta!

Varför inte hålla in hästen, kliva av, böja sig ner till gräset, studera den blödande fradgan i djurets mun, lyfta huvudet och blunda?

Varför är det ständigt de som står stilla i gräset och lyssnar som ska kliva undan, när det ridande vidundret kommer? Kasta stycken av kött till honom medan han passerar, så att han kan svälla ytterligare? Så han inte blir kinkig och känner sig ensam, däruppe med blåsten i håret?

1. Man bör åtminstone icke ge Poeterna mera kött
2. Man bör åtminstone icke flytta sig ur vägen när dessa kommer frustande och stånkande och krängande med sina tjusiga hår
3. Man bör åtminstone icke försöka prata deras hackiga och intetsägande tungomål, som så ofta tränger upp i ens egen mun då de lyckas få en att skämmas över ens egna ord och böjelser
4. Man bör om möjligen ge sin egen version av saker och ting, icke för att ändra något, men för att ändra sig själv. Så att man står rakare.
5. Man bör studera världen som om den är ens egen, där en fluga rör sig från ena kanten till den andra, ivrigt transpirerande och hohohoande.

Dessa är de enda råd Betty B.B. kan ge dig, kära vattensyster!

*

Själen är grund

2007-11-04T06:48:00.001+01:00

*

Om en halvtimme är solen uppe
borta vid höghusen på berget
Nu lyser lampor som underliga reflexer
över mörkret
Nu fyller mörkret ut konturerna, svänger sig tungt upp mot
takåsarna, ut i trädens fingrar
Nu trycker mörkret ihop marken som en istid,
och träd går under av tyngden
Nu svävar lamporna som reflexer av något inre
omöjliga att fånga

Och bilderna sätter inget i rörelse.
Den som önskade sig rörelse! Svepande gester!
Utkast och skratt att slå mot fönsterrutorna
Den som önskade sig ett virvlande sinne
glupskt, hungrigt, framfusigt, en lekande sparv,
en tumlande hund, en daggmask som svettar sig fram i jorden.
Den som önskade sig ett inre stämjärn
att sättas i rörelse,
svaja svänga låta blända
bländas
så rör sig fingrarna svagt efter slipningen
en metallisk känsla av vibrationer
metallplattan inuti kroppen som satts i svängning
(men vibrationsskador)

Den som önskar sig ett brusande hjärta, ett brushuvud!
Som virvlar därute ovanför mörkret, sticker den runda magen mot
takåsarna, doppar sig i världen
Så lyfter sig sakta huskropparna ur mörkret,
fasaden lättar
En gavel börjar titta, ljusa plankor
Men själen är grund
plattan inuti sätts ej i rörelse
Utsikten är en bild
Beståndsdelar och fläckar
delat och huggskott, fallande gester

Igår gick jag på kyrkogården

2007-10-26T09:07:00.000+02:00

*

I går gick jag på kyrkogården

löven

*

Var det så det skulle vara?

2007-10-09T10:47:00.001+02:00

*

Vilddjuren vilar som stenar på marken

löven lyser röda som ett inre tillstånd

himlen så klar som om den vill kyssa munnen

rinna ner i svalget

fylla magen, fylla magen, fylla magen!

dessa dagar så vilddjurens stilla andedräkt

deras svarta böjda ryggar

deras slutna munnar

ingenmurade ögon

dessa dagar då de döljer sin mening mot sina magar

tassar jag förbi dem

blir jag stående och iakttar dem?

vill jag veta pälsens tjocklek, avståndet mellan hud till mage

via köttet och inälvorna?

Ljuden som är stumma

rörelserna som är långsamma

Ibland är de hala och fuktiga, överrösta av vatten

så fria att det inte går att titta på dem

utan att drabbas av ensamhet

Måndag

2007-07-30T07:48:00.000+02:00

*

Nyss var det ett skirt ljus över nejden, nu skjuter svarta fåglar fram som pilar

Träden står stilla och avklarnade, en gren vajar sin hand. Hälsar

Om bara några timmar ska det ätas och käkas och malas, tuggorna ska svälla, tänderna ska gnidas, maten ska bilda fasta punkter

Inuti konsten vilar känslan av överlevnad

Inuti överlevnaden vilar en grund känsla av stillastående

Och domkraften höjer och sänker bilen, om och om igen är bilisten tvungen att stanna för det punkterade däcket

Det är en långsam stilla färd rakt fram, mot slutet

Livet Är Ständigt Nya Upptäckter

2007-07-29T13:12:00.001+02:00

BETTY B.B. LÄSER ORD&BILD 1#2007

När de Snabba Kickarna (såsom glass och dopp i havet) uteblir och en surrande lätt depressiv frustration istället infinner sig, då återvänder Betty B.B. till Tankarna.

Tankarna, som ilar som myror i huvudet, stöter på varandra, lägger små ägg, bildar nya stackar.

Tankarna, som går upp om morgonen, färdas över himlen, ändrar färg och belyser omgivningen olika, så att det verkliga framträder i olika skepnader.

Tankarna, som när de klivit upp på det Intellektuella stängslet för att titta ut över nejden (till skillnad från den självförbrännande gropen där de kan kliva ner för att gosa sig i gyttjan), blir euforiska och sprittande över vad livet har att erbjuda.

Inget står fast, allt är i förändring.

Betty B.B. som cyklar in till stan för att få kraft i benen och luft i lungorna (inget lugnar en orolig själ som motion), som tar sig förbi den eminenta bokhandeln "vänder sig om" på andra långgatan, utbyter några ord med Sabina om de fina guldugglorna på väggarna och inhandlar en Ord&Bild. Visserligen förra numret, men temat PARANOIA tilltalade Betty B.B. mer än VATTEN. Efter att ha hämtat ut pengar på Netto mottar hon tidngen instoppad i en prasslig vit kasse med ett handskrivet kvitto.

Sedan hemmåt, hemmåt, med denna intellektuella skatt.

Trots sina år på universitetet, sin MedelklassBakgrund, och sin logiska läggning, har Betty B.B. svårt att se sig som Intellektuell. Det var alla dessa år av Stora Känslor, melodramatiska utspel, nattlig fallfrukt och Tårar&Dans, som gjorde att det mer stillsamma funderandet kändes lika omöjligt som att genomföra något till slut, lugnt och sansat. Men med åren, med självförtroendets stegring och hormonernas nedlugning, har detta gråa stigit upp och visat sitt gnistrande ansikte, sina schatteringar, sina ständigt skiftande mönster.
Så, uppallad mot kuddarna i kökssoffan, med det nya numret med härligt tjockt omslagspapper och Oinställsamt Finkulturellt Foto på framsidan vilande mot låren, glider hon in i texterna.

Och oj oj oj, vad mycket som finns att hämta här!

Horace, Horace, jag vill bli din vän, sjunger Betty B.B.s inre när hon läser essän om upphovsrätten på ett fantastiskt avklarnat och vackert språk "Anhängare av det fria ordet bör inte glömma att yttrandefriheten och upphovsrätten är frukter av en och samma historiska process. Samma krafter drev fram dem; den ena kan inte leva utan den andra."

För att inte tala om Mara Lees essä om Freuds fallanalys och Hamsuns fiktiva paranoiabeskrivning, hör bara ingressens lockrop: "Vad finns det för likheter och skillnader mellan paranoikern, den psykoanalytiska läsarten och den skönlitterära författaren?"

Eller, eller, eller! Rainer Just som läser lusen av den romantiska kärleken (äntligen!) i sin analys av fallet Natascha Kampusch (hon som rövades bort som tioåring av Wolfgang Prikopil och låstes in i en håla under garaget), där han känner igen den romantiska kärlekens förvridna ansiktsdrag, våldet som vilar inuti föreställningens hjärta, mitt inne i normaliteten.

Eller, eller, eller! Helena Eriksson som rör sig i underbara små cirklar kring Unica Zürn, en tysk författarinna och konstnär, vars paranoia blir en drivkraft i skapandet, som skriver för att hon framkallar någon som tvingar henne!

Men, texterna om USAs sökande efter en fiende, vårt fobiska samhälle, rädslan som genomsyrar staden, ja alla texterna som har med vårt ständiga Elfte Septembrande, de orkar hon inte med. Nej, de tankarna genomsyrar luften ständigt, som elakartade sporer, det går inte att få uppmärksamheten till att tränga in i textstyckena.

Betty B.B. som tycker om det gnistrande ögonblick då tankar möter varandra, korsas, sprider en eld av energi genom nätverket så att man ser vad som hänger ihop och vad som bildar mönster! Ord&Bild beskriver sådana sammanhang, det är underbart!

Upp Upp Dagen Randas!

2007-07-22T07:42:00.000+02:00

Så är det dags att Aktivera sig! Upp hoppar Betty B.B. ur kökssoffan, virrar ett varv iköket, stirrar på disken, vänder sig bort.

Vad kan man göra en morgon kl sju när den Älskade ligger och drar sig och golvplankorna breder ut sig alldeles nakna och tomma över lägenheten? Dessa ljuva morgontimmar som Betty B.B. fått sig till skänks. Men vad gör man med sin pigghet, vad gör man med en lägenhet som svävar ovanför tegelpannetaken, kliniskt befriad från sådan ursprunglig sysselsättning som typ Kossor?

Alltså, den Älskade ligger och sover och efter en stund börjar morgonen breda ut sig som en olycksbådande räcka av minuter och sekunder.

Ja det är lika bra att dunsa tillbaka i kökssoffan, ändra taktik. Bli dåsig och släppa kontrollen. Här sitter jag och kontemplerar, tänker hon och nickar förnumstigt. Här har jag det sådär sommarlojt, låter morgonen gona sig. Tills all denna outnyttjade tid har förvandlats till en grå disighet i huvudet. Ja, denna disighet, som tar bort kanter och viljor, suddar ut möjligheter och alternativa vägar. Hur fångar man en fjäril i flykten, hur tar man tillvara på ljuva sommardagar, det undrar Betty B.B. allt.

God morgon, god morgon, Gula Kanariefågel

2007-07-22T07:20:00.000+02:00

Denna ljuva sommarmorgon! Husgavlarna skiner, solen lyser i öst. Här sitter Betty B.B. och kollar ut genom fönstret, hoppas på en vacker dag. De vackra dagarna är alltför få, och de vackra dagarna kommer som en fjäril, seglar förbi, ivrigt fladdrande med vingarna, ointresserade av Betty B.B. Det gäller att fånga dem i flykten! Bege sig ut på fältet med håven i hand, för annars sitter man där uttråkad på sin balkong och dricker den femte koppen kaffe för dagen.

Ja, därför spanar Betty B.B. nyfiket ut över morgonlandskapet. Status vid denna tiden: molnigt, men skirt ändå. Morgonen står och väger.

KOSSORNA å KONSTEN!

2007-07-21T08:31:00.000+02:00

Foto: Jan Carlsson

Betty B.B. är på ett strålande humör. Om man rimmar humör med något, så måste det bli smör. Ett alldeles gyllengult soluppvärmt block, som glittrar och vågar sig kring smörkniven. Smör kan också symbolisera allt det där som ibland verkar så hotfullt i kulturbranschen. Smör, likväl som gott humör. Det feta, det krämiga, det inställsamma, det njutningsfulla. I veckan var Betty B.B. på en utställning på Österlen. Österlen med sina fält av vajande gyllene vete, av sina kullar och sin utsikt. Det där havet som låg där utsträkt som ett annat universum, som man vill tränga in i men ändock befinner sig utanför.

NÅVÄL, på Österlen har det öppnats ett nytt Konstställe, typ Wannås (en stor skulpturpark kring ett slott i Skåne), Kivik Art Center. Och det spännande med Kivik Art Center är att det är på riktigt. Och att typ DN inte är på riktigt. För DN är bara trycksvärta på papper, det måste man komma ihåg, särskilt de journalister som skriver där. De Bör Inte Ta Sig Själv på För Stort Allvar. Vilket inte alls var den inställning två av dem tog när de var för sig recenserade Wannås och Kivik Art Center i en enda UtomStockholmigSmäll. Där satt Betty B.B. vid frukostbordet och läste deras avmätta redogörelser. Oj oj, vad skönheten i landskapet tog över, vad det blev alldeles för idylliskt och intagande, liksom LÄTTSMÄLT. Att det skånska landskapet och den vällande grönskan ska stå där och SMÖRA, liksom visa sina former på det där ohämmade sättet så att Konstens Ifrågasättande Kraft försvinner. Jahilledudaneda, så mycket ifrågasättande och mörker man kan efterfråga.

Okej, redan vid köksbordet fick Betty B.B. vaga misstankar om att journalisterna satt fast i det där SmörFöraktet, som gör dem alla till ena torrisar som inte smakar gott med en kopp kaffe. Och det hela visade sig ännu klarare när hon åkte ner till smygutställningen Kivik Start.

Där finns världens vackraste landskap, högt ovanför vattnet på kullarna vid Stenshuvfud, som en hägring. Gyllengula åkrar, en himmel som en kupol, stora jordbruksmaskiner som rör sig långsamt och okuvligt över åkrarna, ett gäng gnistrande bilar som parkerat i en rad över den obrukade åkern. Redan där fattar man ju misstankar, reklamaktigt, inställsamt. Och de där kossorna som följer en med blicken från båset där de står och dystert tuggar sitt hö. Den där långa tunga som far ut och vrider sig innan den öser in höet.

Så börjar man gå en slinga genom skogen. Och ute på ett fält ser man på avstånd en stor betongfyrkant, vars breda kanter blir synliga när man passerar, framträder i skugga mot den upplysta framsidan. Som en målning där landskapets organiska aformer bryts mot en geometrisk figur. Senare, på vägen tillbaka, står en ko och tuggar i närheten, som om den vill nosa på konsten. Bara det! Ett möte mellan KOSSAN och KONSTEN, själva urproducenten av SMÖR, det blir för mycket, det blir HÖTORGSKONST.

Foto: Jan Carlsson

Så fortsätter slingan, och Betty B.B. kommer till en byggnad som är en liggande rektangel i betong. Ett skal, ytterkanterna av ett rum, med glasade ändar. Det ligger där nästan svävande, som ett UFO. Eller som en byggnad tagen direkt från en arkitektonisk skiss. Visst, det finns något tydligt igenkännbart och samtida över estetiken. Över de raka avskalade linjerna och de dramatiska korsningarna mellan natur och betong. Så är det en arktitekturgrupp som skapat utställningen: Snöhetta. Men att kliva in i rummet och titta ut på den anslående sluttningen med sitt rödtonade gräs och sina gröna träd, det är allt förunderligt. Att titta ut på naturen genom det mänskliga, så att den förvandlas till en scen, till en tavla, till något onåbart. Något som man aldrig kan träda in i. Vi är turister i livet, vi är ufon på den här planeten, tänker Betty B.B. smått inspirerad och känner hur inne och ute rubbas, hur det är långt ifrån en arkitektonisk skiss. Snarare är det det verkliga, som med enkla medel blir overkligt.

Herregud, vad Betty B.B. älskar skulpturer. De är frusen teater, de är taktil stimulans och hennes egen rörelse som sätter dem i rörelse.

När Betty B.B. går vidare i skogen kommer hon till två svarta boxar som står riktade mot varandra som högtalare i skogen, också de i betong. Och att kliva in bakom den svarta filten, befinna sig inuti boxen, titta ut genom en glasruta med tryck av stammar och en siluett. Natur projicerad över natur. Iakttar boxarna besökarna, är de Darth Vader eller Kontemplativa kuber, är de en kyrka? Vilka lager av naturen är det Betty B.B. ser? De där människoliknande silutterna som bara syns inifrån kuben, är det sig själv hon ser när hon betraktar naturen? Äsch, alla tolkningar blir onödiga, det är en Upplevelse, det är Ordlöst. Suggestivt.

Den sista boxen är en likadan som den första, men den här kan man gå fram till. En enorm kub, genombruten så att den bara blir en ram, som står ute på ett gult vetefält. Genom den ser Betty B.B. sin pappa när han går hukande fram och tillbaka inuti och gör underliga ljud för att testa akustiken. Familjen placerar sig i stillastående tigande formationer kring ramen, pappa hummande inuti, broder tyst påtittande, mamma på andrasidan ramen. Och bländvärket, de gyllene stråna, den blå himlen.

Tacka livet vill man för bländvärken, för smöret och för det omslutande. Tacka livet för att det visar sig en dag på Österlen och säger, att So What om vi är lite inställsamma, om ni Sett Lite av Formerna Förut, det här har ni inte sett, Ni Har Aldrig Varit Här Tidigare. Ni har aldrig klivit in i UFOT, stirrat på sluttningen som en tillfällig besökare. Aldrig fått ert hjärta att klappa fortare när ni tas över av Konsten och Kossorna och de Kontemplativa Tankarna, som väller fram. Ja, herregud vad Betty B.B. är på gott humör!

Första doppet

2007-06-08T08:51:00.001+02:00

De salta stråken, de flygande måsarna, de unga männen i kanoterna som får applåder från klipporna när de välter och rullar runt i vattnet för att stila. Klipporna som exploderar i tjatter. Betty B.B. som kommer gående, ensam, i det svala kvällsljuset med sin turkosa bikini i väskan. Hur hon försiktigt tar sig ner till trappan.

En ung badare i röda shorts som precis ska till att gå ner i vattnet. Denna trevande samvaro, där man kan prata med främlingar, men där det fins en begränsning på styrkan i leende. Så man inte går över gränsen.

Går det att bada? frågar Betty B.B. hoppfullt.
Jo, bara man är i en stund, så vänjer man sig.

Betty B.B. som byter om på klipporna, som glider i sin bikini och lyssnar på ett samtal om kanoterna och pojkarna som slog runt. Det går inte att avgöra om den tjocka mannen i de mörka badshortsen tränger sig på, hans röst är högre än parets, där de sitter på en filt. Han verkar kasta ur sig minsta lilla impuls, lite hetsigt, som om han ogärna vill att konversationen ska bli långsam, sega ner sig.

Det är som litteratur, tänker Betty B.B., precis så levande.

Nu är den unga killen ute i vattnet och de röda badshortsen syns inte längre. Han simmar fram och tillbaka. Betty B.B. står och doppar tåspetsarna i vattnet, det är inte väldigt kallt. Kyligt, skulle man kunna säga. Men nu när hon står här ensam kan hon inte skrika och frusta, hon har inte lång tid på sig att stå och åma och tveka. Bara den med ett stort sällskap har rätt att visa svaghet, den ensamma får inte bli dröjande. Hon känner på vattnet, en sekund två sekunder, hon studerar bottnen. Så kliver hon i. Så måste det vara att vara fallskärsmjägare, man känner inte kylan för man får inte känna kylan.

Betty BB being herself

2007-06-08T08:27:00.000+02:00

Domliga, Somliga, Domdärna!

2007-05-16T08:27:00.000+02:00

Betty B.B. har hittat tillbaka till sitt folk. Det kan tyckas underligt, sorgligt rent av, att en gång i förståne förlora sitt folk. Men just så sorgligt är det. Under en massa herrans år så ville Betty B.B. inte vara något annat än en slät kropp med ett glänsande leende, hon ville vara en Surfarflicka på livetsvåg.

Men, och detta är berättelsen om en spårvagnsfärd, detta var vad Betty B.B. kom att tänka på igår när hon tittade ut genom fönstret på väg förbi svingeln. Hon tänkte på alla människor som inte är sådana, de där människorna som har något mjukt över sina ansikten, och vars kinder rodnar lätt. Hon tänkte på deras vänliga ögon när de tittar på Betty B.B. De människorna man inte vill såra, de människor man vill sänka blicken och tala stilla till. De människorna där livet är trögt och processartat, inte något Surfande här inte.

Där satt Betty B.B. på spårvagnen. Hon hade händerna i knäet. Hon stirrade ut på de där tegelhusen, hon hade ett gäng unga killar till vänster, med skägg och skrapande röster. Hon fylldes av en svag värme över alla dessa människor som är mjuka och vänliga och tilltrasslade, de som vill väl, de som inte surfar, de som stannar. Ja, en av dem är jag, tänkte hon. Och det var ett litet kittlande i halsen, ett litet kittlande i magen.

Vad glad jag är att jag insett vilka som är mitt folk, tänkte Betty B.B. och kände stundens storhet. '
Vad glad jag är att jag inte hetsar efter de Coola och de Hippa, att jag inte behöver köpa de häftigaste jeansen och den snyggaste toppen och klä mig fräckt och fartigt. Vad glad jag är att jag får gå och lägga mig vid tio, att jag får erkänna mina svagheter, gråta en skvätt när det vill sig.

Och hon tittade ut på teglet som passerade utanför fönstret, på solen som höll på att gå ner, och det var som om själva solens mjuka avrundade strålar tog plats inuti. Så lite det finns att kämpa för, hur mycket det finns att leva för.

Jag Tror På Lekarna

2007-05-14T15:40:00.000+02:00

Idag ska jag bjuda dig på apelsin!
Ja! JA!
En stor och härlig apelsin, rund och välkommen i handen. Den passar bäst i det hålrum du har mellan handflatorna!
Ja! JA! Den ska vara stor som en boll!
Nja, mer stor som en liten Boll.
Stor som en liten boll menar jag!
Och denna apelsin ska vara dig kär, rund och go och uppmärksam. Den ska luta sitt huvud mot ditt huvud, den ska lyssna på dina tankar, den ska uppfylla ditt tomrum på ett exemplariskt sätt.
Ja, ja! På ett exemplariskt sätt!
Och den ska var dig evigt trogen ända tills den skrumpnar.
Ja, ända tills den skrumpnar.
----
Och sen då?
-----
Och sen då, vad händer då med min apelsin?
Sen är din apelsin borta, förstår du. Det är väl alldeles tydligt?
Vad händer då med mitt tomrum?
Jamen det är väl bara att sluta handflatorna, och låtsas att du aldrig märkte av att det fanns en plats där tidigare.
Ska jag inte minnas min apelsin?
Du gör ju som du vill, men det kan vara klokast att glömma den.
Ska jag glömma den helt?
Om det passar dig, ska du glömma din apelsin så helt och fullt som om den aldrig existerat.
Har den då aldrig existerat?
Det vet du väl bäst själv, men gul färg är ju så vanlig. Den finns på trafikskyltar och på himlen när solen går ner, kanske har du inbillat dig allt.
Har jag inbillat mig allt?
Ja kanske önskade du dig en apelsin så intensivt att du föreställde dig en i dina händer, vad vet jag.
Men jag såg den alldeles tydligt, den var rund och go.
Häng nu inte upp dig på detta. Det finns annat att tänka på.
Men min apelsin?
Nu pratar vi om något annat, tycker jag, så vi inte blir alldeles dystra.

Att skriva eller inte skriva - det är frågan

2007-05-14T15:38:00.000+02:00

Betty B.B. har giftet i blodet. Ja, hon vankar från köket till vardagsrummet, känner den svaga stickningen under huden.

Ligger i sängen bredvid Den Älskade och säger så lungt hon kan med tanke på klumpen i halsen:
Jag har en fråga bara.
Den Älskade stannar upp, lägger ner tidningen, vänder sig om:
Vadå?
Betty B.B. låter medvetet uppfodrande, och nu säger hon det med darrande röst och nedslagna ögon:
Ska jag skriva idag?
Oj, oj, det var en svår fråga, svarar Den Älskade och tar frågeställningen på allvar: Hur känns det då?
Jag vill skriva, jo men visst, det är det enda jag vill. Och det är det jag tar som en varningssignal, för lite ont i magen har jag också, och när jag läser kurslitteraturen och en annan bok så kan jag inte fokusera, blicken glider ut i luften, jag vill bara skriva.
Och när börjar du skolan?
Om två timmar, klockan tio.
Då hinner du ju ändå inte skriva, säger Den Älskade överslätande och ler.
Men jo, det hinner jag ju visst det, säger Betty B.B. nästan uppretad, för om det är något som är speciellt med henne så är det ju just det där, att hon skriver som bäst om morgonen, på hoppressade tider.
Jamen skriv inte nu ändå, skriv när du kommer hem, säger Den Älskade förnuftigt. Och Betty B.B. slår ner blicken, lägger Den Älskades hand på magen, varm och tung, och säger ynkligt:
Ja, det är nog bäst, för det känns inte helt bra, det gör det inte.
Och den älskade låter sin hand ligga kvar medan han säger eftertänksamt:
Man ska skriva när man vet vad man vill göra, när man tänker: det här ska bli kul att skriva. Ungefär som med tennfigurer. Man kan inte börja med att föreställa sig en glänsande arme av gubbar, perfekt målade, man måste börja med att fila bort gjutskägget.
Jo, jo, och så känns det ju inte! säger Betty B.B. som inser vad hon måste göra.

Och så vankar Betty B.B. från rum till rum, medan det där behovet av fixen rinner ur kroppen.

Så sätter hon sig vid datorn, så glider hon inte i surfandets sköna konst. Den stirrighet som finns i kroppen förflyttar sig till skärmen, där kan den gott vara! Där kan den glida runt på ljusimpulser, vad angår den mig! Fräser Betty B.B. och känner sig fräsch och normal, en människa som inte alls beger sig in i mörka spiraler, som inte alls rusar in i sin egen huvudvärk med en kaffekopp och sin egen duktighet till hands.

Till Minne av Djusen

2006-11-18T12:44:00.000+01:00

Stavade fel i mitt förra inlägg, skrev djusen istället för ljusen i titeln
men har nu korrigerat

Ljusen glittrar ju med en mildare låga
än djusen

Djusen var levande fläckar
som blommor
som bläckar
som maneter
som svärdlar

men sköra är de, klarar sig inte på egen hand i titeln

Så därför, denna sorgesång medan djusen singlar till bottnen
som flagor
grånar

När man simmar under ytan glänser ljusen däruppe

2006-11-16T14:00:00.000+01:00

Att sakta sänka sig ner i ett bad av ingenting, att ta en smörgås, stirra ut genom rutan, säga till sig själv medan regnet faller: mer än så här blir det inte.
Inte blir det.
Det blir än!
Så här, mer!
Inte mer här.
Blir det så?
Så, än.
Det, inte.
Inte det!'
Blir här!
Än så inte.
Det blir.
Här!
Här!
Här!

Drömmar Man Drömmer Som Vaken

2006-11-13T14:31:00.001+01:00

Den Älskade har berättat att för varje liten Ordning man skapar i väst, skapas lite Oordning någon annanstans. För varje snyggt förvarad compact living, finns det träd som rivits ner, fåglar som flytt, sten som ligger bar.
Ungefär.

Så att drömma om elektricitet istället för detta mörka naturliga ljusinsläpp, det är att förhäva sig. Det är detsamma som att inte vara nöjd. Det är detsamma som att begära djurförsök innan man sätter läppstiftet till läpparna. Det är som att ta en egen liten slavpojke i kedja om halsen.

Ibland får Betty B.B. en dystopisk vision av det svenska samhället som råttor som springer runt runt runt och konsumerar det samma gift som gör dom illamående medan resten av världen sjunker.

Till De Som Vågar

2006-11-12T10:18:00.001+01:00

En hyllning till de som vågar: Sara Lidman, Lars Jakobsson, Agnetha Pleijel, Ellen Mattsson, Torbjörn Säfve, Stewe Claesson.

Hjältinnor

2006-11-12T10:03:00.000+01:00

Om det är något som svensk litteratur saknar, så är det Alice Walker. Och Toni Morrison, det hävdar Betty B.B. å det bestämdaste. En nypa salt och en nypa sött, en fabuleringskonst som inte skäms för sig! Ska det till slaveri och förtryck för att man ska kunna skriva så fritt, så vackert, så försonande och så förtvivlat argt på samma gång?

Är det därför som svensk litteratur ofta tycks Betty B.B. hämmad och menlös, så urvattnat blek i sina formexperiment och tillbakahållna gester? För att vi njuter av en frihet som inte behöver explodera i litteratur. Ojojoj, inte kan man väl önska ett sånt fint folk som svenskarna lite blod och förtryck för att de ska börja skriva så att det känns? Nä, förmätet är det. Betty B.B. skriver gärna lite tamt om det är så att hon får hålla sitt huvud högt.

Så Betty B.B. tar sin nyfunna hjältinna Alice Walker under armen istället, hon viskar, hon frågar, hon vill veta: hur gör du hur känns det vad tänker du på vad driver dig?

Vildmarken Ropar Sitt Vilda Tjut

2006-11-02T09:50:00.000+01:00

När man minst anar det kommer en fläkt av Vilda Västern. Infarande genom ena örat och ut genom det andra, ingen hjärna har man, inga tankar. Man är bara ridande över prärien, tompeti tompeti tompeti, man är bara handlingskraft.
Shut the fuck up you moron! Pang pang.
Vinden finns i håret, hettan i kinderna.
Det neurotiska har lyft som en fågel och svävar högt uppe i skyn. En liten skitfågel med svarta vingar som försöker skita ner miljön, men som ska hålla sig på avstånd.
För Pang Pang.
Livet levs i ritt.
Yeah man.
Bort flyger mörkret, Betty B.B. ska aldrig stanna.
Stompiti stompiti.

Ett samtal med Den Älskade

2006-11-02T09:22:00.000+01:00

Betty B.B. ligger återigen i soffan med näsan och munnen tryckt mot Den Älskades hals (doften som är som ett streck in genom näsborrarna, ner i magen, in i tarmarna, en sammanblandning).
- Jag har ingen stark jagkänsla, säger hon så efter en stunds tystnad: Alltså, jag kan inte släppa tanken på vad andra tycker. Jag vill bara ställa mig in, anpassa mig.
- Men det behöver du väl inte...
- Och skrivandet. Det är fortfarande som när jag var liten. Fantasier, ett sätt att gömma sig i drömmar.
- Så är det väl för alla...
-Jag menar inte så. (Själva tanken att det skulle vara som för alla andra är kränkande för Betty B.B.) Jag menar mer att det är ett sätt att slippa vara i det odefinierade.
- Vadå odefinierade? frågar Den Älskade oförstående, kanske lite uttråkad, men fortfarande vänlig.
- Där man är inuti sitt liv, inte tittar på det utifrån. Inifrån sig själv finns inga defnitioner om vad man gör, om det är bra eller dåligt, coolt eller nördigt.
- Så du menar att du är en skådespelare i ditt eget liv? Det låter ju farligt.
-Jo, säger Betty B.B., jo så är det nog, och själva sorgligheten stiger henne upp i halsen, pressar fram tårar i ögonen. Den Älskade skrattar till, van:
- Gråter du nu?
- Ja, säger Betty B.B. allvarligt.
- Såja såja, säger Den Älskade.

Duktigheten Burar in Individen

2006-10-26T21:40:00.000+02:00

Så har hon då en lätt huvudvärk, Betty B.B. Den leder ner från hårfästet över pannan ner till vänster ögonbryn. Där ligger den. Duktigheten. Och bidar sin tid.

För hur skriver man egentligen bra text? Ska den vara snärtig och konktret, små fina scener som staplas på varandra, men inte för långsamma så att läsaren tröttnar, utan snabba och ärtiga? Eller ska de vara långa och beskrivande, ett tankeflöde?

De texter som Betty B.B. gillar själv, de som står i rader i hennes bokhylla, har alla
1 portion samhällsengagemang och förtryck
1 portion relationer
1 portion action
1 portion vackert språk

Om man bryter ner böcker i enheter så kan man kanske sätta upp dom i nya enheter, ungefär som när man pluggar till en hemtenta?

Den räddhågsna Betty B.B. blickar upp på sin bokhylla.

Tema: Om tema

2006-10-25T11:52:00.000+02:00

Betty B.B. är en ifrågasättande person. Det ska man vara i dessa dagar. Aldrig ta något för givet, aldrig låta minsta lilla passera. Särskilt inte Välmenande Tankar i det offentliga rummet. Därför tänker Betty B.B. här göra sin bloggande plikt och dissekera ett harmlöst fenomen.

Betty B.B. stör sig nämligen just nu på teman. Visserligen är hon själv vän med en av redaktörerna till Fantasin, och de begagnar sig ju av dylika presentförpackningar. Men ändå... Där sitter Betty B.B., lömsk som vanligt, på en spårvagn och försjunker i det förbiflygande landskapet (metallstängsel, förtryckta buskar, damm och plastmuggar), när blicken faller på den oranga kartongen som är fäst invid spårvagnsfönstret. Poesi På Väg. Ett samarbete mellan Västtrafik och Författarförbundet Väst.

Och Betty B.B. minns den tid då hennes indiekompis från stockholm (i svarta strumbyxor och minikjol) snodde dylika poesiskyltar från tunnelbanan och satte upp på sitt rum på ett sådär ungdomligt och hippt sätt som gjorde Betty B.B. - landsbygdsflickan- mäkta imponerad och lite tillintetgjord. Men - den forna storstadsglansen har falnat, Betty B.B. sitter där och stör sig på skylten.

"Mat" tänker hon, vad är det för unket tema? Det är ju som kläder eller shopping eller inzoomade prylar fotade i vitt ljus, man stöter på det ständigt. Och att tolka temat som att dikterna ska innehålla mat-ord, så att poesin förvandlas till någon slags tråkig illustration... Tänk om de åtminstone valt ett ord som Integration. På såna vagnar som går mellan det ena och det andra...

Men efter ett tag inser Betty B.B. (medan hon med ilskna steg korsat en Plats, en Väg, en Hall) att det är själva temat som stör henne. Tema hit och tema dit. Som om man inte helt enkelt borde välja den absolut bästa mest striking poesin! Sån poesi som man vill stjäla och sätta upp på väggen. (Och Betty B.B. skulle aldrig sätta upp den här matpoesin på väggen.) Den här jävla tematiseringen som sker överallt, förpackas ska allt, formas, omvandlas. Fy fan för lösa trådar, komplikationer, oväntade språng, hör Betty B.B. sig själv muttra när hon går över Platsen, Vägen, Hallen. Det är med sockret som medicinen ska slinka ner, det är papperet som urholkar presenten.

I Valets Buk

2006-09-25T09:10:00.000+02:00

Hej hopp svenska folket. Förstår att ni slutligen tappat sugen på sossepolitiken. Det måste väl bli så, med åren, när sossarna själva uppmanar mänskor att bli liberaler. Sälj ut posten! Kapa benen! Bli kapitalist fort som fan innan du blir hyresgäst hos dina grannar.

Ja, ingen socialdemokrat skulle kunna klaga på valresultatet när männskor faktiskt gör som de blivit uppmanade.

Lite sorgligt är det allt dock, att tidningar och annat bedrivit en sån häxjakt på våra folkvalda. Betty B.B. hyser en liten tanke att det kan ha påverkat. "Göran Persson dödar männskor i Thailand." "Naturkatastrofen Laila Freiwalds verk".

Ja, här måste Betty B.B. klaga lite på Stora Tjocka Aftonbladet och Pösmunken Expressen, för lite löjligt blir sånt där, som om politiker blir gudar vars fäbless för toblerone chockerar i sin litenhet och vanlighet. "Jag känner mig lurad. Låt oss välja en ny regering. Kapitalism - it works. Yeah."

Tjärdalen

2006-08-20T09:10:00.000+02:00

Där satt man, alldeles stinn av det egna romanprojektets betydelse, uppe i det övre taknocksrummet i den faluröda trälängan. Solen sken in genom fönstren, mossan utanför glödde, några ensamma tallar fick stå som fästpunkter för blicken. De fyra kvinnorna i den litterära klubben ÖronIngaÖron stirrade så sällsamt ner i pappersbunten och diskuterade ingående. Med utbrott för skrattens lättnad, som svällde och pöste likt en deg! Pouff, ouff, upp i luften! Ha, ha! Slutna ansikten och... Tjoff, donk, ner i byttan igen. Kavlas allvarligt och hårt under värkande händer.

Så en rynkad panna, en röst som försöker gripa om invändningen:
Jag känner mig lurad när berättarrösten kan gå in i en annan karaktär sådär, som om den känner honom också, sa Vendela från fönsterfåtöljen och satt alldeles rak när hon fortsatte:
Det är en fråga om tillit. Jag litar så mycket på rösten för att den känner Anna Braun utan och innan, den kommer så långt inifrån henne. Så det är som att jag blir lurad när den kan gå in i Michaelis också.
Elin, i fåtöljen mittemot, tvärtemot:
Det är ett av de bästa styckena i boken, tycker jag.
Jo, det är bra, men det bryter av för mycket.

Och där satt man i soffan mittemot, den som hade en sån vacker kudde, slingertyg inköpt på IKEA, för att inte tala om fåtöljtyget mittemot!. Vattenflaskan i plast framför sig på bordet. Tvångsmässiga klunkar då och då, som för att dölja ansiktet och nervositeten. Hålla sig i rörelse. Ett litet flin bara, för det där fina som Elin sa som stänker upp på armarna och på bröstet så att det värmer. Men också för att visa Vendela att detta är bra tankar, de ska filtreras och ordnas. Lyftas och vädras. Och att inte tar man illa emot av lite invändningar, de är bara konstruktiva! För den som inte har läst manuset innan, dens tankar är extravärda.

Och mat i grillen, paprikor med mörka streck efter gallret, som rapp i rödhuden. Marinader som dryper av olja, buljong en skvätt vinäger... Pastasallad med lök och saltgurka i ett lerfat. Paj med fetaost och spenat som rörts till en barnmatsliknande röra som mosas mjukt mot gommen efter gräddning. Och luta sig mot trädgårdsmöblerna och skratta, med rödvinet och vattnet.

Och Tjärdalen, av Sara Lidman? Har ni läst den?
Åh, den är fantastisk!
När man läser den så tänker man, vad är det för mening med att skriva!
Ja, att det är en debut! En sån stor bok!
Ja, den täcker in allt.
Allt!

Så går sommaren mot sin ände och varje dag velar man ifall det är dags att ta in krukväxterna från gården innan den första kölden berövar en fönstersällskapet. Och man har varit på biblioteket och särskilt letat fram den där boken, Tjärdalen, den bara dök upp i huvudet när man sökte något att läsa. Så sitter man där uppuffad mot kuddarna i soffan en morgon, med kaffeblasket bredvid sig, och slår liksom hänsynslöst mellan sidorna, letar fel och brister, vojnar med huvudet, suger in läppen, lite surt. Och dialekten och ordvrängningara, är det inte lite segt i längden? Jag tycker allt det blev lite långsamt och tråkigt att läsa!

Vad Betty B.B. Lärt Sig Härförledens

2006-08-19T11:01:00.000+02:00

Inte för att Betty B.B. vill vara en sån där "finn dig själv"-tönt i stora batikfärgade klänningar... Eller snarare, Betty B.B. skiter aktningsfullt i om hon är sådan, men hon är tillräckligt mycket ett barn av sin ironiska generation för att skämmas inför andra åt dylika tendenser. Om någon skulle komma på henne med djupa tankar om alltet, meningens existens och hur man bäst lever sitt liv här så att andra står ut med en, då kommer hon i förebyggande syfte snabbt flasha en "Odd at Large" eller "Vice Magazine" framför kroppen. Ha ha! Inget är på allvar! Allt är på skoj! Tjohoo! (Sedan kanske hon gör något sådär fashionarty-schaskigt, spiller ketchup på designertröjan och tar en bild i motljus bland betonghus, så alla FÖRSTÅR hur lagom djup hennes ytlighet ändå är.)

Nåväl, tillbaka till "finn dig själv". Vad Betty B.B. har lärt sig under sommarens vedermödor är:
1. Stå upp för det du vill, även om du inte vill vara en sådan som vill sådant som du vill.
2. Ta konflikten, även om konflikter i allmänhet ger dig en förlamande känsla av drunkning och den här konflikten i SYNNERHET får dig att vilja lägga dig ner på heltäckningsmattan och spela ett oskyldigt ludd utan talförmåga.
3. Livet är en cykel som går genom ljusa och mörka fält, bara en dåre tror att det är möjligt att springa i evigt solsken. Detta är en bra lärdom eftersom själva omöjligheten till evigt solsken ofta gör Betty B.B. dyster och ger henne en omotiverad och ganska löjlig känsla av personligt misslyckande. "Jag lovade ju mig själv att aldrig må dåligt igen, och se där, nu faller jag dit igen." Nåväl.

Ja, Betty B.B. har under den här sommaren lärt sig att man måste följa sin egen rytm, vilket gjort att hon just nu har svårt att stiga upp ur sängen. (Och detta är verkligen chockerande när det gäller Betty B.B. - den morgontidiga käckheten personifierad, vilket osökt leder oss in till de ballas förtryck av morgonpigga men det är en annan femma.)

Det Stora Dåset

2006-08-18T21:26:00.000+02:00

Så är då sommaren snart över. Puh. Betty Boom Boom tar sig för pannan och faller åter ner i trans i soffan. Inte är det värt att stiga upp. När man kan vila huvudet mot kudden en liten stund till, låta ögonlocken sjunka ner över ögongloberna, sjunka inåt i huvudet som på en jolle till havs. Sväljas av vattenmassorna. Godnatt!

Ute är det mörkt nu. Byggnadsställningen står som en vän utanför fönstret. Hej Byggnadsställningen! Nu är Betty B. B. uppe igen och försöker arbeta bort den här sommardåsigheten som fyller lemmarna likt bly. Skriva lite blogg. Stirra lite stint på en sladd. Försöka att komma i fas med livet och gå och lyssna på Le Bomb på Stars & Bars. Hade han inte vart så underbar, Le Bomb, så hade nog sömnen fått henne. En liten sömpust till bara...

Zidanes två ansikten

2006-07-11T10:29:00.000+02:00

Min älskade och jag satt framför teven och tittade på VM-finalen. Och han frågade mig vilka spelare jag tyckte var snygga.
- Är Zidane snygg?
- Jo, ja, men inte så att jag tänder på honom. Han har något annat. Något stolt och högrest. Det är stiligt.
- Precis! Jag tycker han ser bra ut. Det är så underligt det där med vad kvinnor gillar.
- Men varför tycker du att han ser bra ut då?
- Jag vet inte. Han ser ut som dom där hjältarna jag ritade när jag var liten. Han har sådär skarpskurna drag. Och djupt sittande ögon som glimmar till ibland. Och de är blåa. Det tycker nog kvinnorna om.
En stund senare upptäcker vi att Zidane inte alls har blåa ögon. Han har grönbruna.
- Ha, ha! Det är för att du ser dig själv i Zidane! Du projicerade dina egna blåa ögon på honom, skämtar jag men då blir Min Älskade lite surmulen på ett charmigt sätt.

Efter att han sagt det där om Hjälten Zidane som ser ut som alla Hjältar ska i alla Magnumserietidningar och på alla pojkrumsteckningar, så föreställer jag mig Zidane på en klippa stirrandes ut över en öken. Det finns det upphöjda tomrummet kring honom. Hela det här enorma ansvaret som vilar endast, och endast på hans axlar. Min Älskade säger förtjust:
- Och han säger inte mycket men det han säger är liksom allt som behövs. Som inför det VM han var med och vann, så sa han bara en mening: Vi spelar bättre än vi gjort någonsin och jag spelar bättre än någonsin. Det räcker liksom med det. Och på presskonferenserna nu, jag har sett det. Journalisterna liksom står som i bön så fort han sagt något: Zidane har talat. De säger så.

Vi sitter där och tittar och så kommer det där ögonblicket, när spelet bara stannar upp. Kameran har gått vidare men kommentatorerna säger uppjagat: Vad hände därborta? Vad hände? Det är Zidane! Vad hände egentligen? Det kan inte vara sant!
Och i klipprummet letar de förtvivlat efter en bild på vad som skapade det här tumultet som fått spelet att avbrytas. Vi sitter där i soffan, min Älskade och jag, och det är inte sant! Det är emot alla konstens regler, vi bevittnar ju Zidanes triumftåg! Det är ju det som gjort det så spännande, att han ska bära hela Frankrike till vinst i sin sista match! Redan det var ju dramaturgi så det räckte och blev över. Men det här?

Nu har kamerarummet hittat en bild, nu får vi se hur Zidane blir trackad av en italienare. Zidane går iväg men italienaren fortsätter , munnen går i ett. Och då, som övermannad av ett plötsligt raseri, vänder sig ¨Zidane om och går tillbaka och utan en krusning över ansiktet sänker han huvudet och stångar italienaren så hårt han bara kan i bröstet. Det är en otäck träff.
- Vafan gör han! Det är inte sant!
- Det är inte sant!
Vi skriker i takt med kommentatorerna och när Zidane får rött kort och går med sänkt huvud förbi prisbucklan, ner i underjorden så har våra hjärtan stannat.

Men det är ju inte konstigt, det är inte otroligt. Vad är mer i linje med den manliga hjälteglorian? Clintans, Hämnarens? Och den värld som hyllar den ena sidan av den tystlåtna hjälten, sablar ner den andra, som om de inte kan förstå att den är en och samma. Våldet, råheten, agressiviteten. Inte vi, det där kan vi inte förstå. Bort med det!

- Så återhållsam som han är, så är det klart att något bubblar under ytan, säger Min Älskade efter en stund och nickar. Zinedine Zidane, sjungs det nu som i en tragedi, Zinedine Zidane. Ner i underjorden med dig, Zinedine Zidane. Hör mörkret kalla, Zinedine Zidane.

Allt kommer bli bra

2006-07-11T09:10:00.000+02:00

En mulen dag är en skön dag. Jajamensan. En skön dag att höra av sig till internetkassan, en skön dag att vädra ut den ruttna doften från vasken, att tala lugnande till paradisträdet som slagits till marken av regn under sin semester på gården, en skön dag att baka bröd och lyssna på Laleh. Och om tankar på oro och misslyckande dyker upp är det en skön dag att byta copingstrategi. Jojo.

en SamhällsSorg Faller från Betty B.B.s Öga

2006-06-05T11:14:00.000+02:00

Betty B.B. har läst en bok som säger att män är uppfyllda med skam. Det överrumplade henne. Sedan berättade boken att män är så uppfyllda av skam att de inte kan hantera sin skam, den hotar att utplåna dom. Därför måste de hitta någon att projicera sin skam på. På Horor, Bögar, Svaga. Det här gäller absolut inte alla män, även om ett samhälle trycker ner sina Copingstrategier i halsen på de flesta. Kvinnor däremot, står det i boken, de är så mycket mer (enligt uppfostran) duktiga på att hantera känslor. Så de tar andras skam och bär den åt dom. Tur för männen, oturligt för kvinnorna.

Så slocknar blicken hos mannen dagen efter ett one night-stand med tjejen från krogen. Där ligger de i sängen. Lakanen är svettiga och lite unkna. Han vaknar och känner skammen skölja över sig för att han blev full och knullade som en galning. Så tittar han på kvinnan och tänker: det är hennes fel. Även om hon inte är en hora så är hon en hora ändå. Kvinnan slår upp ögonen och känner skammen över att hon blev full och knullade som en galning. Hon tittar in i mannens ögon och ser sin egen spegelbild där, men en spegelbild som är uppfångad ur sjöbottnen, ur det mörkaste slam. Hon är den fulaste av främlingar, oberörbar. När hon försöker skämta faller skämten av honom som slappa fiskar, när hon vill att han ska le ger han henne kalla-kramen.

Så sorgligt är detta skamspel att Betty Boom Boom vill gråta. Fy på sig samhället för att det gör detta med människorna! Fy på sig!

Det Handlar om Kärleken/Vänskapen/Samhället

2006-06-05T10:45:00.000+02:00

Vara handling och smekning. Integritet och intimitet. Är det inte den stora svårigheten? Hur ska vi kunna bli fria innan vi löst den gåtan? På den tunna tråden balanserar den som söker livets storhet. Att kasta ifrån sig kärleken är inte en fungerande väg. Att kasta ifrån sig friheten är inte fungerande heller. Hur möter man en annans blick utan att sugas in där, försvinna, tappa det som var ideal och högrest? Det som var en kropp som söker sin egen handling, sitt eget mål. Hur möter man en annan människa som fullt ut en egen människa?

Klara som en Rymdkapsel

2006-06-01T20:52:00.000+02:00

”Discovery´s kapslar hette Anna, Betty och Clara.” står det på sidan 156 i ”År 2001” av Arthur C. Clarke. Betty Boom Boom som har en kär vän, en nära släkting, en älskade, som heter Klara Betty Anna ser plötsligt var denna någon kommer ifrån. Herregud, tänker Betty B.B. när hon läser den meningen och känner fiktionens vingar, men även historiens och framtidens, slå häftigt. Herregud! Klara Betty Anna är ingen annan än Discoverys tre kapslar. Att det står om dem lite nedlåtande: ”…[kapslar till rymdskepp] fick i allmänhet kvinnonamn, kanske i insikt om det faktum att de ofta nog kunde avslöja sig som tämligen oberäkneliga personligheter.” det ignorerar Betty B.B. för hon ser det som Arthur C. Clarke inte ser. Anna Betty och Klara går utanpå rymdskeppet, utanpå det stålblanka skrovet och stirrar ut i rymden.

Här tar Betty B.B. tillfället i akt att skryta lite sent om sider

2006-05-27T22:09:00.000+02:00

Här sitter man och googlar sig själv och så dyker den där artikeln upp igen som fick en att nystarta bloggen. Japp, större än så är man faktiskt inte att lite positiv kritik inte kan göra hela skillnaden. Så nu tänker man baskemig inte låta bli att länka längre. Nä, här kommer ett fantastiskt omnämnande i GP. Hepp.

Man är väl inte så där gammeldags ödmjuk och jantig av sig heller.

Recension av X-Men: the last stand

2006-05-27T15:38:00.000+02:00

När filmen slutar står Wolverine framför Mutantskolan. Han lutar sig mot terrassräcket till den engelska herrgården i kolonialstil. Han är den ensamma mannen som förlorat kvinnan han älskar, som axlar sitt ok. Den rättrådiga mannen. Ett milt ljus över scenen. En gul nedåtgående sol. Ordningen är återställd, världen är räddad. Presidenten har utnämnt en mutant som utrikesminister och representant för USA. De olika folkslagen har närmat sig varandra, assimilering! Men Wolverine var tvungen att döda Jean på vägen, därför kan han inte vara riktigt lycklig. Så länge Jean styrdes av mutantskolans rektor Xavier, som isolerade hennes farligt starka jag Phoenix, så var hon hanterbar. Hennes blixtrande sugande sexualitet var under kontroll. Men när hon slog sig fri, då släppte hon loss sin sexualitet och under den Ilskan.

Ett milt ljus som faller över ägorna, den engelska herrgården som representerar en urgammal ordning. Rosorna som klättrar över fasaden. Där står han och lutar sig mot räcket och hon är död och världen är räddad från hennes okontrollerbara kraft. Så tonar filmen ut och publiken kan resa sig lättad från biostolarna.

Men jag, jag känner bara ilskan. Hur den far som ett serum genom kroppen, sprider sig genom fingrarna ut mot naglarna, fyller kroppen som stål. Ilskan är så mycket större eftersom jag lät mig luras. Jag släppte garden, det brukar jag inte göra med Hollywoodfilm. Dessa existentiella frågor om utanförskap, annorlundahet, extraordinära gåvor, kamp. Jag tyckte det var intelligent, välgenomfört.

Sedan dök Jean upp. Men hon var inte längre Jean, hon var kvinnan som steg upp ur vågorna. Jag drabbades av en känsla av eufori. Jag såg hennes ansikte framför mig. Inte en avbild av männen, inte en nidbild av männen. En kvinna i rött som vände sin blick mot männen och sa: Jag är något i egen rätt. Phoenix med det långa röda håret, med sin raka hållning, med sina skarpa kinder och munnen som ville äta upp världen.
Sen slet hon Xavier i stycken.

Var detta äntligen en film som problematiserade männens kontroll över kvinnans personlighet och sexualitet, där den starka kvinnan sliter sönder patriarken, gör sig fri, skapar ett nytt rike?

Men, nej. Från varje bildruta, från den mäktiga koloniala byggnaden, från Wolverines plågade ansikte, från den döda Xavier, från den svekfulla regissören som inte tar sin egen frågeställning på allvar, från filmbolaget och Hollywood, sprider sig det otäcka giftet. Visst, lika rättigheter åt mutanterna, så länge de är män. De avvikande ska få sin beskärda del. Men kvinnorna? De har ingen kontroll över sina förmågor, de är vilda känslodjur som inte klarar av makt, om deras sexualitet släpps lös äter de upp männen.

Phoenix med det långa röda håret, med sin raka hållning, med sina skarpa kinder och munnen som ville göra världen till sin.

Min ilska är som ett serum som gör mig odödlig, osårbar, den flyter genom kroppen, ut genom fingrarna, till naglarna. Jag blir mutant, än värre, jag blir Phoenix. Jag är en okontrollerbar styrka. Det är inte ens säkert längre att jag kommer välja Xaviers väg, att förändra förutsättningarna för de mina genom kommunikation och protest, kanske väljer jag Magnetos väg: en våldsam revolution.

Nej. Jag väljer Phoenix väg. Jag låter annorlundaheten inta kroppen. Jag vägrar assimileras. Jag skapar mitt eget rike.

VILDDJUR

2006-05-16T12:51:00.000+02:00

Betty Boom Boom vill skriva om något som har huggtänder och raggig päls. Något som smyger i buskagen och gillar att sätta tänderna i segt kött. Slita å slänga! Slita å slänga!

Betty Boom Boom vill skriva om något som gillar att smita fram över savannen och hoppa på det som är försvarslöst och svagt. Ouiiiiiiii!

BettyBoom Boom vill skriva om den blå himlen, solstänken i ögonen, musklerna som tänjer sig, elakheten som en frisk vind, huden som går ända in till hjärtat. Benen. Brosket.

Betty Boom Boom hukar vid buskarna, spetsar tänderna, morrar.

Tacka En Vän Om Dagen Så Mår Du Bra i Magen

2006-05-11T13:29:00.000+02:00

Jag känner ofta, alltid, jämt, när jag precis skrivit ett inlägg på bloggen, att jag inte alls håller med mig själv. Nä, jag tycker tvärt om. Jag stör mig på min egen stelbenthet. Att jag sett ett problem ur bara ena vinkeln och inte ur andra. Och så vill jag skriva om hela stycket. Och helst be om ursäkt också. Men sen så kommer en sån vacker fågel som Martin och skriver ett inlägg som får mig att tänka... att fundera... att reflektera. Varje stor fråga är som en pågående terapi, man kommer aldrig in till kärnan, man avtäcker bara fler möjligheter, fler ingångar. Och vid varje tidpunkt för ett stort genombrott, hur varaktigt det än må vara, känner man upplysningens starka låga inom sig. That´s right!

tillägg till nedanstående

2006-05-05T14:00:00.000+02:00

Nu tänker jag: men herregud, form är ju viktigt. Till exempel är en makaron utan sin form bara spagetti. När är form kreativitet och inte feghet?

Wicked Game

2006-05-05T11:14:00.000+02:00

Det här inlägget ska handla om form. Om att jag alltid när jag får dåligt självförtroende inriktar mig på en texts form (som en flicka stirrar på badrumsvågen eller en shoppingnarkoman på modetidningarna) snarare än dess innehåll. Det var det första jag gjorde när jag öppnade min blogg igår. ”Gud så det kränger och svajar”, tänkte jag äcklat, ”och kolla på den där metaforen, den är ju svulstig som jag vet inte vad… som en stor spya mitt i texten. [panik]” och ”Men allra värst är den där tonen, så klämkäck och pubertal.”

Form är en nödvändighet och en återvändsgränd på samma gång. Formen stannar upp och gör en fokuserad på petitesser, på att putsa och putsa, gå ner de där extra kilona, ha den där perfekta tröjan med smala hängslen. När man stirrar på en fläck tappar man synen, men när man lyfter blicken ser man helheten.

En av sakerna man lär sig med åldern är att man är likare sig själv än vad man tror. Det där ”form” (eller yta) som ska vara så viktigt, det har oftast störst betydelse för en själv och för några få perfektions fixerade andra. Oavsett om jag freakar loss, håller stenhårt på min stil, försöker vara klämkäck eller poetisk, så är det samma flod som flyter därunder. Transformationen är inte total. Jag finns alltid med i allt jag gör. Beror det på att den där besattheten av formen, perfektionismen, tagit sig så djupt in i mig att den numera är en del av mig? Kanske. Den delen kallas hantverk (inom skrivandet), eller självförtroende på vissa områden. Men det finns också en ton, en stämma, något ogripbart något som känns igen över tid.

När jag gick på Väddö Folkhögskola och ägnade mig åt konst ett år efter gymnasiet upptäckte jag en sak som var rolig. Vilka målare jag än härmade, Kahlo eller Grünewald, vilka typ av tavlor jag än målade, så förblev färgskalan den där ljusa pastelliga som jag alltid använde.
Och så var det för alla.
”Nu har jag verkligen gone crazy” sa Jenny Andersson och när man tittade på hennes tavla så såg den likadan ut som alla andra hon målat så att man var tvungen att ljuga: ”Ja herregud!”

Betty B.B. är upp över öronen stolt!

2006-02-19T15:58:00.000+01:00

Tänk, här är man lite bakis, man har läst igenom sin roman och insett att man inte ska göra något annat än bara fortsätta på denna lyckade odyssé av ord, man har diskat den diskbänksbreda disken, SAMT plockat upp ur slasken, SAMT diskat ur de pyttsar och slyttsar och klyttsar som dröjt kvar i kylskåpet. Och vad händer sen?

Det är ingen särskilt rolig dag. Himlen är lika vit som snön på landshövdingehusen mittemot (vilket indiannamn va, tänker man sådär i en parentes: landsHÖVDINGE). Man känner sig sliten och liksom ofokucerad, som om man har dammtussar i medvetandet. Man kanske är lite nedstämd också, alla människor som man pratat med på festerna (känns som om man festat i dagar!) och alla trevliga samtal, men ändå den där känslan av att inte riktigt ha trängt in till the fun. Det mytiska the fun som är att glida genom rummet likt en solgul apelsin, ogenomtränglig och lysande. Kanske har man också en liten slatt av social ångest, bara av ren vana.

Och vad händer då?

Jo, då går man in och kollar in sin lilla blogg (som har krympt behagligt sen man tog ett uppehåll som listigt nog lyckades skaka av sig alla läsare). Och man läser igenom de där små styckena och man blir riktigt upplivad, lite rosig om kinden blir man, man sitter där och säger: ho, ho, ho, har jag skrivit sådär? Sådär friskt och skojsigt och liksom på pricken?

Sen så är det dags att gå ut och koka lite ris, värma upp lite spenat och steka några fiskpinnar som man köpt för sina sista slantar, och plötsligt känns allt så bohemiskt och trevligt att det förslår.

Drömmarna om Gwen Stefani

2006-02-18T13:26:00.000+01:00

Betty B.B. är en nervös och lite neurotisk människa, som gärna vill vara Gwen Stefani, eller om det inte går, kanske någon fransk aktris som Juliet Binoche. Någon som ser hemlighetsfull och rosig ut på samma gång. Hon ser inte att Gwen har ett litet hårt drag kring munnen och att kroppshållningen är uträknad på millimetern för att utestänga insyn.

Frågan för dagen är alltså: varför kan Betty B.B. inte bara va sig själv?

Betty B.B. är ju ett runt och fint namn. Visserligen kan de där svarta prickarna verka stötande, som flugskitar mellan B:na. Men å andra sidan har y:et popstjärneattityd. Och så det där lite loja Be... det är ju som en fjäril som släpper taget om blomman och lyfter. Men nädå, Gwen ska det va, sådär hårt och liksom tyskt och ändå förföriskt ljudande: we...

Man kan undra vad Betty B.B. ska med Gwen till? Varför hon känner henne i benen när hon provar kläder och går längs med gatan på stan, varför hon under dessa blixtrande sekunder av lycka, känner hur Gwen rör sig lojt under huden. Som om Betty B.B. var en superhjälte! Som om hon kan låta skalet falla och bli Gwen!

Alla dessa dalar och flaskbottnar och ändlösa stup som superhjälten Betty B.B. kan rädda sig från!

Hej hopp!

2005-11-06T19:34:00.000+01:00

Som den observanta redan märkt ligger BettyBoomBoom nere för tillfället med hänvisning till
A: Livet (BettyBB ska bli schrink istället... eller var det shrimp?)
B: Fantasin (www.fantasin.se)

2005-08-30T14:35:00.000+02:00

Ögonen till varandra:

två synvinklar kan aldrig mötas.

Recension av tegelstentidskriften OEI

2005-08-29T20:01:00.000+02:00

#22 #23: ELEKTROEI

Jag står utanför vårt hem, en stor villa. Bredvid mig står OEI. Jag iakttar hur OEI böjer sig ner och lyfter en hand med småsten från uppfarten. Sedan beskriver OEI gruset för mig, återger blänket av himmel i stenens skifferpartier, smutsen som måste borstas bort. OEI fortsätter med att bjuda in en gruspoet som får slänga ur sig grustankar, refererar till en grusforskare, hänvisar till en gruskonstnär som forslat ett berg av granit till ett galleri. Ett tag diskuterar OEI stenpoetik med hjälp av fragment skrivna av småstenen själv.

Och hela tiden står det där huset där. OEI ger det inte en blick. Själv kan jag inte sluta stirra på de spegelsvarta fönstren. Jag får en känsla av att något stort och viktigt går OEI förbi, själva sammanhanget, och det säger jag också till OEI.

På det svarar OEI: Sammanhanget är gjort, det är sammagamla om och om igen. Det är episka berättelser och ingenting nytt. Fragmenten däremot, de är fulla av möjligheter.

På det svarar jag: Men sammanhangen är hemligheten till varför en blomma växer upp ur sin lök år efter år. Sammanhanget är själva kittet som får allt att röra sig, gå isär och ändå hålla ihop.

OEI: Kittet är inte poesi. Mellanrummen är poesi.

Jag: Dramaturgi och berättelser, ett berättande, fyller en funktion för att de länkar ihop skeenden, ger mig en känsla av liv. Era fragment ger mig en konstig känsla av brist på liv.

OEI (lite högdraget): Det är ett nummer som handlar om datorer, om artificiell intelligens. Det är därför det heter ELEKTROEI. Det ska inte kännas liv.

Jag: Då har jag väl drabbats så hårt av ert uppsåt att det smärtar, i hjärnvindlingarna. Som en annalkande huvudvärk.

Dystra Utrop

2005-08-24T09:40:00.000+02:00

Man vaknar med huvudvärk, en sån huvudvärk som vilar över frontalloben, medkänslans centrum. Man äter fralla, dricker kaffe och läser en novell av Lars Jacobsson som handlar (kanske) om en kvinna vars make åker runt i U.S.A. och fryser in sperma. Som ett försök att undfly döden. (Maken är soldat.)

Dagen innan har man (som vanligt) blivit onödigt arg och onödigt gråtfärdig. "Men jag förstår inte varför du blir så kall på rösten?" sa familjemedlemmen. "Jag blev inte kall på rösten". Den tunga stämningen klibbar fast vid kroppen som ett oväder.

När han vaknade satt man framför datorn och beställde biljetter till Malmö för att besöka vänner. Dystra utrop, hårda rörelser mot tangentbordet. När han sa något (vad det nu var) svarade man att man faktiskt tycker bäst om vänner i början av bekantskapen. För då är man själv så där sprallig och rolig. Men efter ett tag börjar det krackelera, man blir tråkigare, stirrar framför sig medan man dricker sin kopp kaffe. Och man frågar sig hur andra står ut med en, om de överhuvudtaget trivs i ens sällskap eller om de sitter där och tycker illa om en i tysthet.

Och att man tyckte det var så obehagligt att besöka vänner förr, eller att få besök, att man drabbades av en vansinnig panik, blev illamående, längtade hem. För att man inte stod ut med sin egen förtvivlade tråkighet.

Han skrattar, han vänder sig på sidan i sängen, han säger: du är rolig du.

-Varför då?

-För att det är humor. Eller hur? Du skojar?
(Han är invirad i täcket, ansiktet är sådär mjukt som när sömnen precis lyft sin hand från det.)

-Både och.

-Nu blir det bara ännu roligare när du säger så.

Och man kan inte låta bli att skratta.

Betty Boom Boom höststädar!

2005-08-22T19:08:00.000+02:00

En bunt pappersark, hög som avståndet från fingerspetsarna till armvecket, bar Betty B.B. just ner i källaren, glatt visslande. Där nere får de stå och ruttna, de värdelösa små liven! Rad efter rad av meningslösa små tecken som krälar över sidorna.

Till hösten ska Betty B.B. inte skriva några löjliga romanprojekt av standardtypen 1A: ung flicka möter äldre man och får äckelkänslor.

Nej. Eftersom Betty B.B.s källare är av den fuktiga sorten (luktar bergsrum och luftutsläpp av kritatypen) kommer ett grönt lager av alger snart täcka den romanen. Sedan svampar. Sedan nya livsformer. Uppe på rummet ska Betty B.B. (den strålande författarinnan) ägna sig åt språkets slingerrankor och hjärtats smärtande längtan.

Vad Betty B. B. gör när andra äter/ligger filbunke

2005-07-25T19:02:00.000+02:00

Goddag!

Det är jag som bär ut din post.

Jag är Bäraren av Brev.

Jag har en specialdesignad väst för att bära reklam (och jag får så svarta händer - dirty hands).

Å knäet värker i trapporna å inget är som förr å varför slå ihop alla dessa små mysiga kontor till stora jättepostfabriker där Bärare av Brev står i långa tysta rader och fyller små hål med pappersbitar?

"Hallå gubbar, nu rockar vi loss, blåser igenom och lägger på ett kål!" säger arbetsledaren åt det.

Sylvia Plath Och Vad Man Bör Och Inte Bör Diskutera Kring En Så Där Berömd Författarinna

2005-07-19T19:49:00.000+02:00

Betty B.B. har så många tankar att de trasslar ihop sig till en enda spagettihög! En alldeles oanalytisk härlig härva (om man inte har olja på vill säga, då glider spagettibanden ifrån varandra och ligger där separerade på talriken och är inte alls lika tillfredsställande att suga i sig längre, en och en). Betty B.B. tänker just nu på ”trenden” Sylvia Plath som några artiklar och webbsamtal förvandlats till. Betty B.B. fnissar (som ett barn som smugit in på logdansen och ser de vuxnas masker falla) när hon läser ”Sverige har drabbats av Sylvia Plath-feber.” i Annika Hagströms artikel i Helsingborgs Dagblad.

ÅÅÅÅ vad svenska medier tycker om feber! De letar med ljus och lykta efter minsta lilla rodnad!

”Redan på 70-talet gjordes Plath till feministmartyr: hennes "fans" skrek "mördare" på Hughes uppläsningar och har gång på gång hackat bort hans efternamn från Plaths gravsten i engelska Heptonstall. (Hon föddes Plath och använde detta som sitt författarnamn, men kallade sig privat för Sylvia Hughes efter giftermålet 1957. På gravstenen finns båda efternamnen.)” Ja, så låter det när fnisset tystnar och pastan börjar glida ur Annika Hagströms kastrull ner i Betty B.B.s karott!

Kära feministkollegor (tänker B.B.B. och äter alldeles osjälvständigt upp de fakta som Annika serverar): kan inte Plath få ha mått så dåligt av sig själv att hon tog livet av sig? Varför ge karlen äran för det där? Och kärleken då, kärleken? Vem tänker på den? Plath vätskades och svällde och log och grät och var upp över öronen och ner över huvudet osv över den också, precis som över litteraturen och friheten.

Man får inte förneka en kvinna hennes kärlek, även om den var svår, och det samma med hennes författarskap. Det är ju snudd på en förolämpning att avfärda någons konst så som Linda Skugge gör och säga att det enda som är intressant är Plaths liv! Där håller Betty B.B. alldeles på pricken med Annika Hagström. Fast å andra sidan görs det ju hela tiden, med Gemeneman. Gemeneman är nästan alltid med på nyheterna, i avhandlingar, i dokumentärfilmer, för sitt livs skull. Det vill säga, man frågar inte Gemeneman sådär värst ofta vad han eller hon vill bli ihågkommen för, vad hon är stolt över, vad hon Presterat.

Oj, oj, oj, det snurrar i Betty B.B.s huvud, för å ena sidan borde Sylvia Plath lämnas ifred och behandlas som en riktig författare, men å andra sidan borde alla andra det också! Samtidigt är det något med det där kategoriska ”får inte” som sätter sig på tvären och får en att vilja starta en kulturtidskrift, bli depprockare, skriva en bok om Sylvia Plaths liv som dömer ut hennes författande. Nä, Betty Boom Boom håller nog inte med Annika där ändå.

Så, där står de på varsin sida och stirrar på varandra, Skugge och Hagström. Gnabbas, passionerade över varsin sak, litteraturens helighet kontra livets?

”Skulle Sylvia Plath själv ha velat att Linda Skugge skrev en bok om henne? Troligen inte. Skugges kvällstidningsaktiga antiintellektualism är raka motsatsen till Plaths ambitiösa litterära strävanden. Hennes kunskap om och respekt för kanon var stor, och utan sina färdigheter skulle hon inte ha kommit så långt som hon gjorde. Hennes, enligt Skugge, obegripliga poesi (vilken gav henne ett postumt Pulitzerpris för poesi 1982) var också för Plath själv den viktigaste prestationen.”

Härvidlag lägger Betty Boom Boom milt sitt huvud på sned och säger: Men Annika, det där är väl inte att fokucera på vad hon skrev! Det där är ju ännu en personlig läsning av Sylvia Plaths intentioner och tankar.

Ojojoj måste man säga, för Boom Boom håller med Annika! Samtidigt gör hon det inte! För varje uttalande snurrar liksom över i sin motsats, ständigt, och så går spagettin runt i Betty Boom Booms mun!

Som tack för gammal ost

2005-06-27T23:00:00.000+02:00

Jonas Thente förresten... När jag läste socialpsykologi stod det i en av böckerna att det som bäst skapar en känsla av gemenskap mellan människor är konflikter. Det stämmer in på mig och Jonas Thente. Inte så då att jag är vän med den mannen, men jag känner en gemenskap med honom sedan jag skrev in till DN och klagade på en av hans recensioner. Jonas Thente himself svarade på min artikel och det hela mynnade ut i en hetsk maildebatt under julhelgen 2002. Den slutade inte i någon sämja, eller ens slutsats, men jag har uppskattat honom mer och mer efter det. Kolla bara in hans porrnovellantologi-recension! Han är modig. Han är rolig. Tack Thente för Annie Dillard översättningen, bland annat!

När jag rotade i soporna fann jag en pärla

2005-06-27T22:01:00.000+02:00

I min bostadsrättsförening finns ett pappersinsamlingsrum där jag brukar rota fram gamla DNkultur, som den fattiga DNkulturknarkare jag är. (Som så många andra i Sverige är jag rik och fattig på samma gång).

God skörd. Hittade tre DNkultur. Slog upp en tidning från 24 maj och drogs rakt in i en essä om skrivande av Annie Dillard. Jonas Thente hade översatt ett stycke ur hennes "The writing life" . En bok som med tanke på utdraget måste vara fantastisk. Men själv tycker hon tydligen inte att den är så fantastisk. Hon kallar den en petitess, skriven för vänner och bekanta med skrivkramp. Bara det får mig att vilja läsa henne, men jag är redan uppeldad av förväntan efter att hon sagt att hon "skriver för smarta, gamla människor och inte för korkade unga människor."

"Annie Dillard sammanfattar allt det bästa i den amerikanska traditionen - med särskild känsla för att göra naturvetenskap till stor litteratur och en så långt gången demokratisk estetik att hon behandlar stenar, mätarlarver och människor som i princip lika mycket värda. I alla fall lika intressanta." skriver Jonas Thente slutligen i den bifogade krönikan och jag måste bara läsa hennes böcker!

Utdrag ur utdraget:
"Du skriver allt du har upptäckt i slutet av raden av ord. Raden av ord är en fiberoptisk lampa, flexibel som en vajer. Den lyser upp stigen precis framför den känsliga spetsen. Du sonderar med den, ömtålig som en larv.

Få anblickar är så absurda som den av en mätarlarv som lever sitt korkade liv. Jag ser ofta en sorts mätarlarv: en tunn, ljusgrön sak, blek och smal som en blodåder, en tum lång och uppenbarligen fullständigt otjänlig för livet i denna värld. Den tillbringar sina dagar i ständig panik.

Varje mätarlarv jag sett, har fastnat på långa grässtrån. Den olycksaliga larven hänger från grässtrået och kastar sitt huvud fram och åter, som om den jämrade sig. Vad! Ingen fortsättning? Dess bakre fotpar klänger fast i strået, de tre främre paren vispar omkring i luften, uppenbarligen i försök att finna fotfäste. Vad? Ingen fortsättning? Vad? Den söker i hela vida världen efter resten av det grässtrå den har framför näsan. Med tur som en tokig vidrör den strået. Frambenen hakar fast, den lyfter och böjer sin tum och placerar bakbenen precis bakom frambenen, hystar ut överkroppen i tomheten och får panik igen. Vad! Ingen fortsättning? Världens slut? Och så vidare till dess att den faktiskt når stråets spets. Vid det laget kan dess blotta vikt böja strået mot ett annat strå. Dess apokalyptiska böner får ståret att vaja och kollidera med något. Jag har sett det många gånger. Den blinda och desperata tokskallen lyckas ta sig från ett strå till ett annat, som den hysteriskt kommer att bestiga under åtskilliga timmar. Varje steg för den ju till universums kant. Och nu - Vad! Ingen fortsättning? Världens slut? Ah, här är ju marken. Vad! Ingen fortsättning? Gulp!"

Varför har jag nu då inte länkat citaten som en bloggare, istället för att skriva in alla utdrag? Jo, för att Annie Dillard-artikeln inte gick att finna i DNs nätupplaga. Så om du har ett tidningsinsamlingsrum på din gård så rekommenderar jag att kasta dig ner i det gröna arkivet och rota, för den här essän gjorde mig alldeles lycklig !

Så här i efterhand...

2005-06-27T08:43:00.000+02:00

Vilket band hade varit mest överraskande på releasfesten av ett kulturmagasin? Inte hiphop, som är så finkulturellt omhuldat, inte folkmusik, inte blipblop elektronika. Nej. Ett hårdrocksband.

Hårdrock är en genre som är helt underground. Hårdrockarna är förvisso många, men de håller sig för sig själva. Deras passion sipprar inte ut till resten av samhället och finkulturen är inte där och nafsar. Och varför då? Jo, för att hårdrock inte är hipt. (Hiphet är ju ett klart lysande tecken på att något inte kommer vara underground länge till). Varför tycker man då inte att hårdrock är hipt? Kan det bero på att hårdrock var så stort på åttiotalet och att det som varit och passerat känns ute? Eller beror det på att de som lyssnar på hårdrock ofta är arbetarklass? Eller beror det på själva musiken?

Efter stormen

2005-06-23T10:16:00.000+02:00

Så är då Fantasins Orealismnummer ivägskickad till alla prenumeranter och vissa dagstidningar. Drömmen om kärlek lyser flammande röd i luften. När man sträcker ut en hand vill man att någon ska ta den, men när det inte är en hand utan en tidning man sträcker ut, så får man text tillbaka om något. Inte hud. Sådan är skapandets innersta djävulskap. Att förutom litteratur och fiction och själsfränder som diskuterar samma teologiska och filosofiska och svårhanterligt kvantfysiologiska problem, så är drivkraften den att man helt enkelt vill bli älskad.

Ska inte säga man förresten, det borde jag slutat med när genusvetenskaperna bröt igenom på bred front hos mig och möblerade om i språket.

Jag.

Här sitter Fantasin helt enkelt och väntar på kärlek och har hon tur så får hon ord.

Bra Bättre Bäst!

2005-06-09T08:58:00.000+02:00

BBB - är tre E:n med dåligt självförtroende som silikonopererat sig.
BBB - är "Backstreet Boys Babies", den nya kassakon som får flickbäbisar att go nuts.
BBB - är highschoolfilmen "Bulgariens Bästa Brudar" (i original: "Boobs on the road!")
BBB - är Betty Boom Booms skrytkollektion. Köp en handväska med den åtråvärda BBB-loggan, köp guldörhängen med BBB-loggan, spraya din kropp med BBB-spraymallen baserad på den exklusiva BBB-loggan!

De drömmar jag drömmer är andras drömmar

2005-06-08T13:20:00.000+02:00

Betty Boom Boom (varande en alldeles litterär karaktär) tänker slänga ner sina författardrömmar i en resväska av äldre modell. Hon tänker bli Birgitta Stenberg och känna hur utvecklingen tar skutt. Sitta här och utvecklas långsamt, va? Skriva varje dag som en annan fabriksarbetare? Nä, kärlek i europa ska de va.

Sssschhhhh........

2005-06-06T12:41:00.000+02:00

Vill du veta några hemligheter?

Bye Bye Betty!

2005-06-02T16:56:00.000+02:00

Betty Boom Boom är en orkeslös jävel. Ingen uthållare alls. Hon tröttnade snabbt på att tycka saker, alla dessa åsikter stod henne upp i halsen. Därför tar hon nu en paus. Fipplar med Fantasins Orealismnummer, köper nya kläder, gonar och bonar sig. Kanske skriver en roman och lever så där som man gör. I nuet.

Betty Behöver Beröm!

2005-05-27T14:47:00.000+02:00

Eller främst behöver hon en rejäl fylla. Kanske på Valands Vårfest eller HDKs dito på världskulturmuseet ikväll. Hon sitter alldeles för djupt nere i det deprimerande och instängda romanarbetet för att minnas hur man lever. (Någonstans har någon expert liknat kulturutövare vid olika psykiska avvikelser, eller vad man nu ska kalla sånt som inte är NORMALT, och då blev författaren en AUTIST och skådespelaren SCHIZOFREN.) Alltför ofta tycker Betty att detta att röra sig inuti en roman, och en deprimerande dyster sådan (varför man nu ska ödsla tid på sådant som gör en ledsen), är att stänga ute alla de anledningar till att man lever. (En annan expert har gjort undersökningar på skådespelare som spelade tragedier och skådespelare som spelade komedier och kommit fram till att de senare var lyckligare).

(För övrigt ber Betty Boom Boom ursäkt för alla nuvarande och kommande stavfel, för hon kan inte låta bil.)

Länkarna tillbaka!

2005-05-24T10:13:00.000+02:00

Yr av glädje över att tekniken fungerar, vill jag länka till min favoritsida och en artikel om HDKs magisterutställning på Röhsska museet (21/5-6/6) som jag skrivit under länkfrånvaron. Design är på modet. Är denna enorma längtan efter design egentligen en längtan efter konst? Det finns en lucka mellan människor och konsten, en lucka som hos litteraturen täpps till av boken, i musiken av skivan. Men hur får människor i dag tag på konst när postmodernismen utropat måleriet som dött och ifrågasättandet/undersökningen som det enda viktiga. I dag söker sig människor i horder till utställningar med de gamla mästarna, men i övrigt är det design som gäller.

Men vanlig design kan inte fylla upp det tomrum som konsten lämnat. Den rör sig helt enkelt inte kring förutsättningarna för detta att vara människa, blandar inte upp det sköna med det mörka. Istället förvaltar den det skönas arv, och gör det gott. Däremot har konsten svikit folket, stängt in sig i ett hörn för eliten, och lämnat folket åt sitt och underhållningsindustrins öde.

(För en diskussion kring postmodernismen inom konsten föreslår jag att ni beställer hem Paletten nr 3 2004).

BBB saknar sina länkar!

2005-05-22T12:02:00.000+02:00

Om det är någon som har sett små digitala länkar i ett demonstrationståg för ökade rättigheter någonstans på nätet, kan denne väl höra av sig till BBB snarast!
BBB saknar sina länkar så det blöder i hjärtat. "Jag uppskattar er!" skriker hon i vanmakt medan bloggen förfaller och orden står ensamma och nätverkslösa i cyberrymden. "Jag respekterar erat smutsiga undergroundjobb!" snyftar hon när hon lägger sig ner på knä. "Jag har alltid hälsat på er i fikarummet," blir det sista hon mumlar nästan aggressivt för sig själv, innan hon faller i apati.

"Det här suger, det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv"

2005-05-22T11:53:00.000+02:00

sa Martin Stenmarck på presskonferensen efter misslyckandet i Schlagerfestivalen i går. Betty B.B. som, som sagt (se 15 Maj), misslyckats många gånger i sitt liv, kan inte annat än känna med honom. Och bli en aning förälskad i den där hetlevrade öppenhjärtliga smärtan. Ja Martin, det gör ont att falla. Men du blir mänskligare på kuppen.

Mänskligare blev dock inte Betty B.B. (numera fascisten kallad) i tevesoffan när Martin Stenmarck ("men han lyste ju så i teverutan, hans framförande var ju så tight!") knappt fick några poäng alls i omröstningen. Vad är det för fel på det Europeiska folket? undrade hon. Inte bara har de röstat fram en fantastiskt stor mängd diktatorer under 1900talet, de har inte heller släppt 1995 utan röstar på en sån usel låt som Rumäniens "Let me try". En inställsam eurodiscolåt som är fel på alla sätt och vis. Nu var det ju inte den som vann utan den där Antiktjejen från Göteborg, men ändå.

Och därför, tycker Betty B.B. borde denna telefondemokrati dras tillbaka direkt. "Om det ska vara på det sättet".

Dåliga dåliga Bettan!

2005-05-21T18:33:00.000+02:00

Betty har varit i V-xj-. En främmande planet in outer space där Betty en gång växte upp. Hon drabbades av melankoli på Storgatan. Hon drömde sig bort. Hon glömde bort bloggen och storstaden. Annat hände. Människorna som fostrat Betty gav henne honungsmackor och mozarella på vitt bröd. Hon lade märke till att den buckliga hundlatrinen på stigen mellan stora vägen och Björkvägen såg ensam och övergiven ut.

Hon funderade över mannen som hittats på en strand i England. Ensam, stum och iklädd en blöt kostym. Han som inte sa något alls, men spelade storslaget i två timmar på sjukhusets flygel. Om det läste hon i Småländers post(http://www.smp.se/article.php?args=533012,101;123;0;0 - BBB har en felande länk). Berättelsen om Pianomannen var som litteratur, men litteratur som filmatiserats, som följde manus lite för väl. Så att hon kikade efter fogarna, krackeleringar där något kunde visa sig.

Nu är det vår!

2005-05-16T16:01:00.000+02:00

Ja visst spricker löven ut och blommorna vänder sina ansikten mot solen. Även internettdebattörerna verkar ystra av vårvärmen. Göteborgspostens artikel, se nedan, debatteras intensivt på maltesblogg. Även på min egen Fantasinhemsida diskuteras den, men utan debatt, för vi har inte lyckats få till det här med tvåvägskommunikation än. Och på otidskrifts "kommunicera" debatteras istället de stora tidningarnas oförmåga till debatt. Det är verkligen tur att ingen är ute i det verkliga vårljuset, för ozonhålet är tydligen extra stort i år.

Den som lever får misslyckas

2005-05-15T20:57:00.000+02:00

I Göteborgsposten gnäller man över att allt fler skriver dåligt och att allt fler skickar sina misslyckanden till förlagen. Huga! Betty B.B. som själv ofta skrivit dåligt och också ofta misslyckats (i kärlekslivet, i det sociala livet, i författarlivet) går nu upp till kamp mot detta förtryck av misslyckanden!

Hon tänker till exempel på de 1 miljon dåliga texter hon själv skrivit (ändock blev hon antagen till Litterär Gestaltning en gång i tiden). Alla dessa avvisanden från förlag och tidningar har varit guld värda! Bäst tyckte hon nog om göteborgsrecensentens uppfattning om hennes novellkonst "i den ena novellen finns historien men hon misslyckas med utförandet, i den andra är det tvärtom". Ja, hon skrev trehundra sidor av pur ilska efter det och så fri och ohämmad har hon aldrig känt sig tidigare!

Överlag anser Betty att misslyckanden betytt mer för hennes utveckling som författare och människa än de där konserverande framgångarna.

Bigger Better and more Beautiful

2005-05-12T14:21:00.001+02:00

BBB är tre kvinnor i en kö (sedda uppifrån).
BBB är fotspåren efter en dinosaurie som hoppat jämfota
BBB är det misslyckade namnet på en datamanual: Basic B... Bomputer?
BBB är tre tjejbästisar med gruppslitningar
BBB är tre förrymda L som lever undercover (Lovely, Lisa-Marie och vilda Laura)
BBB är förkortningen på en barnramsa: Betty Boom Boom - du är död!

JAG VILL HA EN BLOGG, MAMMA!

2005-05-11T13:17:00.000+02:00

Jag har alltid ansett mig vara en olitterär människa som läser det jag gillar, men utan koll eller önskan att bli intellektuell. Men helt plötsligt följer jag debatter lite här och var på internet, kollar in Malte Perssons blogg och o-tidskrifts loggbok. För med bloggarna och loggböckerna har det äntligen ryckt in lite lek och dokusåpa i det finlitterära. Lite heta känslor, lite PERSONLIGT ÄR POLITISKT, lite "jag kan själv!". Här finns det plats även för det som svajar, tar nya vägar, hoppar in som ett yrväder. Och, ja, jag må inte alltid vara kylig och perfekt, men jag har något att säga, jag står för något och jag kan leka. Så här är min blogg!